Kapitel 3 Två rader
Minnena slog till som en örfil när jag stirrade på min bleka spegelbild i badrumsspegeln, handen darrande mot min platta mage.
Varje gång. Varenda gång efter att han hade tagit mig – i sängen, mot väggen, över skrivbordet – räckte Julian mig ett litet vitt piller och ett glas vatten.
”Ta den”, sa han, med en röst som var platt och saklig, redan i färd med att knäppa sin skjorta. Ingen ömhet. Ingen omsorg om jag hade ont eller var rädd. Bara det där pillret, hållet mellan hans långa fingrar som en order.
Första gången hade jag varit dum nog att fråga varför.
Hans svar hade varit brutalt enkelt: ”För att jag inte vill ha komplikationer, Elena. Du är inte redo att bära mitt barn.” En paus, de där stålgrå ögonen som mötte mina i spegeln. ”Faktum är att du aldrig kommer att bli redo. Du är inte värdig att bära en Sterling-arvinge.”
Orden hade slaktat mig då. De gjorde det fortfarande nu.
Jag hade tagit pillret varje gång efter det, svalt ner det med vatten som smakade aska.
Jag kunde inte stanna i den där takvåningen. Väggarna kändes som om de kröp närmare, lyxen var kvävande. Jag ryckte åt mig kappan och gick, höll blicken sänkt när jag passerade portieren.
Apoteket på Third Avenue var ljust och anonymt. Jag irrade runt mellan hyllorna som i dimma tills jag stod framför avdelningen för familjeplanering.
Graviditetstesten stod uppradade i prydliga rader, varje förpackning lovade svar jag inte var säker på att jag ville ha.
Jag tog ett Clearblue Digital – det dyraste, för till och med i panik kunde jag inte skaka av mig Julians röst i huvudet: ”Om du ska göra något, så gör du det ordentligt.”
Den tonåriga kassören kastade knappt en blick på mig, helt uppslukad av sin mobil. Jag betalade kontant och tryckte ner asken djupt i handväskan.
Tillbaka i badrummet satte jag mig på det kalla marmorgolvet, teststickan hårt knuten i mina skakande händer. Den digitala displayen blinkade: Testar...
Tre minuter. Hundraåttio sekunder.
Efter två minuter och trettio sekunder fladdrade skärmen till.
Efter två minuter och fyrtiofem sekunder dök orden upp.
Gravid 3+ veckor
Benen vek sig helt. Jag gled ner längs väggen, och det enda ordet krossade och byggde upp hela min värld på samma gång.
Jag bar Julian Sterlings barn. När i helvete blev jag gravid? Jag tog ju alltid pillret efter att vi hade legat. Varenda jävla gång. Åh skit… vänta. För över en månad sedan. Han drog så fort därifrån efteråt, och sen blev jag distraherad av något och bara… glömde.
Mannen som hatade mig. Mannen som trodde att jag hade drogat honom och fångat honom. Mannen som älskade Victoria Astor och aldrig, aldrig skulle älska mig.
Ett snyft slet sig ur min strupe, sedan ett till, tills jag grät så hårt att jag inte fick luft. År av nedtryckt smärta som till slut bröt igenom.
Gud hjälp mig, jag ville ha det här barnet. Jag hade drömt om att få Julians barn sedan jag var en dum tonåring som stod och tittade på honom från tjänstefolkets rum. Men inte så här. Inte när han knappt stod ut med att se på mig. Inte när vårt äktenskap hade ett bäst före-datum.
Vilken sorts pappa skulle han bli åt ett barn han aldrig hade velat ha? Vilket slags liv kunde jag ge det här barnet i vårt kalla, kärlekslösa arrangemang?
Men tanken på att inte få det här barnet – på att avsluta den enda bit av Julian jag kanske någonsin verkligen skulle kunna ha – var outhärdlig.
Jag satt där på badrumsgolvet tills tårarna torkade på kinderna. Tills något inom mig skiftade, stelnade till beslutsamhet.
Jag skulle behålla barnet. Och jag skulle få Julian att älska mig – inte för min skull, utan för det här barnet. För det lilla liv inom mig som förtjänade en pappas kärlek, en riktig familj.
Även om det tog död på mig att försöka.
Jag tillbringade den sena eftermiddagen med att laga mat med manisk energi. Oxfilé med rödvinssås – hans favorit. Rostad sparris. Vitlöksmos. Lägenheten fylldes av fylliga dofter som fick magen att vända sig.
Vid sextiden tog jag fram mobilen och skrev: 【Jag har lagat middag. Kommer du hem i kväll?】
Jag stirrade länge på ordet ”hem” innan jag tryckte på skicka. Som om den här sterila takvåningen var ett hem. Som om han någonsin sett mig som någon att komma hem till.
Meddelandet markerades som läst direkt. Inget svar.
Vid sju började maten kallna. Vid åtta hade jag bytt om till jeans och en krämfärgad kashmirtröja och försökte se avslappnad ut. Vid nio hade jag accepterat att han inte skulle komma.
Varför skulle han? Jag var bara den bekväma kroppen han använde när han behövde få utlopp.
Jag tog min kappa och öppnade dörren, tänkte att en promenad kanske skulle rensa huvudet –
Julian stod i korridoren, med handen lyft som om han just skulle knacka.
Vi stelnade båda till.
Herregud, han var vacker. Även efter tre år tog synen av honom andan ur mig. Han hade lossat på slipsen, den vinröda sidenremsan hängde snett och nonchalant runt halsen.
Den mörkgrå kavajen var uppknäppt och avslöjade den kritvita skjortan under, som satt stramt över hans breda axlar.
Det bruna håret var lite rufsigt, som om han dragit händerna genom det. De där stålgrå ögonen – vassa nog att skära – mötte mina, och i ett enda hjärtslag såg jag något fladdra till. Förvåning? Oro?
Sedan var det borta, ersatt av den där välbekanta kalla masken.
”Du kom”, viskade jag.
Hans blick svepte över mig och stannade vid mitt ansikte. ”Du bad mig.”
Innan jag hann svara klev han fram. Hans händer grep om min midja och lyfte mig utan ansträngning medan han sparkade igen dörren. Jag drog efter andan, armarna åkte instinktivt runt hans nacke när han bar mig till soffan.
”Julian, jag –”
Han tystade mig med sin mun, kyssen var djup och krävande. Min rygg slog i kuddarna och han följde med ner, hans tyngd pressade mig mot lädret.
”Jag trodde att du inte skulle komma”, fick jag fram när han drog sig tillbaka, medan hans läppar vandrade mot min hals.
”Du ville ha mig här.” Hans röst var sträv mot min hud, hans händer gled redan in under tröjan. ”Så jag kom hem för att knulla dig.”
