Kapitel 4 Ovärdigt

Elena: POV

”Jag vill äta något annat först.” Hans mun krökte sig mot min hals, det där rovdjursleendet som alltid fick pulsen att rusa.

Hans händer hittade mina bröst genom bh:n, tummarna cirklade runt mina bröstvårtor tills de hårdnade. Jag spände ryggen mot hans beröring trots mig själv, avskydde hur lätt min kropp förrådde mig.

”Julian, vänta—” flämtade jag när hans hand gled ner till knappen på mina jeans.

”Vänta?” Han drog sig tillbaka och såg på mig, ögonen mörka av begär. ”Du bjöd hit mig, Elena. Säg inte att du tänker spela pryd nu.”

”Nej, jag bara—” Andan hakade sig när han drog ner gylfen, handen gled in. ”Jag mår inte så bra. Det har varit struligt i magen hela kvällen.”

Lögnen slank ur mig innan jag hann stoppa den.

Hans hand stannade. En sekund trodde jag att han skulle backa, kanske visa lite omtanke. Men i stället glimmade hans blick av något mörkare.

”Det är lugnt.” Hans röst sjönk. ”Vi kan använda annat.”

Han drog av mig jeansen helt och hållet, och förde sedan min hand till hans bälte. Jag förstod vad han ville. Mina fingrar darrade när jag lossade spännet, drog ner gylfen, befriade hans hårda längd.

”Använd handen först,” befallde han och slöt mina fingrar runt sin kuk. ”Så här.”

Han visade rytmen han ville ha—fasta tag från roten upp till spetsen. Jag lydde och såg på hans ansikte när njutningen stramade åt dragen. Hans huvud föll bakåt, halsen blottad, adamsäpplet hoppade när han svalde hårt.

”Fan, Elena,” stönade han. ”Dina händer är så mjuka.”

”Så här?” viskade jag och vred handleden lite vid ollonet, kände hur han bultade i mitt grepp.

”Ja, precis så—helvete, du kommer få mig att komma för fort.” Han flinade och sträckte sig ner för att kupa mina bröst igen, knep mina bröstvårtor genom spetsen. ”Ta av bh:n. Jag vill se de där perfekta tuttarna.”

Jag gjorde som han sa, hakade upp den med skakiga händer. Hans mun var där direkt, sög in den ena bröstvårtan i sin heta mun, tungan snärtade över den känsliga toppen medan hans hand knådade det andra bröstet. Jag stönade till, det värkte av behov i mig.

”Herregud, du smakar så gott,” mumlade han mot min hud och bet försiktigt. ”Alltid så lätt att få att reagera.”

Sedan tryckte han ihop mina lår och ställde sig mellan benen på mig. ”Håll dem stängda,” beordrade han, hans tjocka kuk gled mellan mina lår. ”Tajt.”

Jag pressade ihop benen när han började stöta, den hårda längden gled mot min hud. Friktionen var intensiv, ollonet strök mot min klitoris genom trosorna vid varje stöt. Mina lår var långa och smala—han hade alltid kommenterat dem, hur de såg ut i klackar, hur de kändes runt hans midja.

Nu stönade han när han rörde sig mellan dem, händerna grep om mina höfter för att få hävstång. ”Så jävla skönt,” mumlade han, ökade tempot. ”Du känns så förbannat bra. Pressa hårdare—ja, så där. Fan, Elena, dina lår tar död på mig.”

Jag rullade höfterna lite och mötte hans stötar, brösten studsade av rörelsen. Hans blick låste sig vid dem, mörk av lust. ”Rör vid dig själv,” morrade han. ”Lek med de där bröstvårtorna medan jag knullar dina lår.”

Mina händer gled upp till brösten, jag knep och rullade de hårda topparna medan han tittade hungrigt. ”Så ja, älskling. Visa mig hur du vill ha det.”

Hans stötar blev ryckiga, andningen sträv. Jag kände hur han var på väg, hur hans kuk pulserade mellan mina lår.

Och i den dimman av närhet kunde jag inte hejda mig. Jag behövde höra honom säga det—behövde få bekräftat det jag redan visste i hjärtat. Frågan som hade förföljt mig i timmar slet sig till slut loss.

”Julian … vad skulle du göra om jag blev gravid?”

Hans ögon flög upp. Hans rytm hackade till—bara för en sekund. Sedan hårdnade hans ansikte till något kallt och grymt.

Han stötte en gång till, hårt, och kom så att det hett rann mellan mina lår medan han släppte ifrån sig ett gutturalt stön. Men samtidigt som kroppen skakade av njutning skar hans nästa ord rakt igenom mig som en kniv.

”Jag skulle aldrig låta dig bli gravid, Elena. Du tog p-piller, eller hur?” Rösten var kall, slutgiltig, trots att han fortfarande försökte få tillbaka andan. Sedan smalnade hans ögon av med plötslig misstänksamhet. ”Tänk inte ens tanken. Du kan reglerna om p-pillren.”

Han lutade sig ner, lät läpparna snudda vid mitt öra i en hånfull parodi på ömhet. ”För du är inte värdig att bära mitt barn. Du har väl inte glömt varför jag gifte mig med dig?”

Orden träffade som ett slag. Is forsade genom mina ådror och frös den värme som hade byggts upp. Halsen snörptes åt, tårar brände bakom ögonlocken.

”Så där var det. Ett kvitto på det jag hade fruktat hela tiden. Det jag desperat hade hoppats inte var sant.”

”Han skulle aldrig acceptera det här barnet. Aldrig acceptera mig som mor till hans barn.”

Han drog sig undan och sträckte sig redan efter papper för att torka av sig. Som om ingenting hade hänt. Som om han inte nyss hade bekräftat min värsta mardröm.

---

I badrummet blötte han en tvättlapp och kom tillbaka för att göra rent mig med en förvånande varsamhet. Jag låg där avstängd, oförmögen att möta hans blick, och en hand gled instinktivt ner för att täcka min fortfarande platta mage innan jag hann hejda mig.

”Kom,” sa han lågt och hjälpte mig upp. ”Vi gör rent dig ordentligt.”

Vid handfatet tvättade jag låren med skakande händer. Han stod bakom mig; våra blickar möttes i spegeln. En stund bara stirrade han på mig, och samma komplicerade uttryck som tidigare fladdrade över hans ansikte.

Sedan lutade han sig fram och kysste min tinning. ”Om du bara inte hade …” Han avbröt sig, käken spändes. I hans ögon fanns något som nästan såg ut som ånger. ”Om bara allt hade varit annorlunda.”

”Det kan vara annorlunda,” viskade jag och vände mig mot honom, desperationen gjorde mig modig. ”Julian, om du bara skulle lyssna på mig om den natten—”

”Tror du att jag skulle gå på ditt skitsnack?” Rösten blev vass. Han klev tillbaka, och väggen slog upp sig mellan oss igen.

Mina ord kom ut med bitterhet. ”Du har redan gjort det glasklart vad du tycker. Jag är inte värdig. Jag räcker inte till. Jag kommer aldrig att vara Victoria.”

Hans ansikte blev uttryckslöst. ”God natt, Elena.”

Han gick utan att säga mer. Jag hörde ytterdörren slå igen, låset klicka på plats.

Jag stod kvar där i badrummet, med ena handen pressad mot min fortfarande platta mage, där ett sex veckor gammalt liv växte—ett liv han nyss hade gjort klart att han aldrig skulle vilja ha.

”Klart att han tänker så. Jag var en idiot som hoppades på något annat.”

”Han får aldrig veta. Inte nu. Aldrig.”