Prolog&Kapitel 1-

Jag ville aldrig ha det enkla liv som jag alltid hade levt. Det fanns inget extraordinärt med mig; mina föräldrar var bönder och levde ett enkelt och ärligt liv. Vi vaknade tidigt på morgonen, vattnade och matade djuren och växterna, rensade ogräs och skördade mogna frukter och grönsaker. Vi samlade ved och gjorde reparationer, inget av dessa saker, även om de var användbara, gav oss någon glädje. Ingenting vi kämpade med gav oss äventyr. Bara dag efter dag med samma monotona uppgifter. Det enda som gav mig spänning var att arbeta med mina korrespondenskurser för att få min lärarcertifikat.

Jag var så nära att avsluta och när jag gjorde det, var jag säker på att gifta mig med en bra medelklassman från min by. Efter det skulle jag få barn och antingen uppfostra dem medan jag arbetade på vår egen gård eller uppfostra dem medan jag också undervisade den lilla gruppen barn i vår lilla skolhus. Det är inget fel med den enkla framtiden som låg framför mig, men när jag tänkte på vad som säkert skulle komma, kändes det som en del av mig dog.

Min mamma hade alltid sagt att sträcka sig efter solen bara skulle få mig att bränna mig och att jag hade fötts vacker så jag borde vara tacksam för min lott i livet. "Många flickor har det värre." Hon skulle säga "Åtminstone är du söt och kommer att fånga en väluppfostrad pojke." Jag vet att det får mig att låta otacksam, men jag vill ha mer än att bara odla och uppfostra barn hela mitt liv. Jag vill att människor ska värdesätta mer än bara hur jag ser ut. Jag vill ha äventyr och vara en del av något stort, jag vill sätta mitt avtryck på världen. Min mamma skulle säga att jag lever i en fantasivärld, men jag bryr mig inte, jag behöver mer.

När Thomas friade till mig agerade mina föräldrar som om det var det bästa som någonsin kunde ha hänt mig. I deras sinne antar jag att det var det, han var rik och det skulle säkert vara det bästa erbjudandet jag skulle få. Ja, han är tillräckligt snygg och tillräckligt artig, och han skulle kunna ge mig ett bra hem men när han bad om min hand, kände jag bara förtvivlan. Det fanns ingen gnista mellan oss, ingen eld. I sanning, om jag trodde att jag verkligen hade ett val skulle jag ha sagt nej, men familjens förväntningar fick mig att acceptera med ett påtvingat leende. Jag drömde om en man som kunde få mitt hjärta att slå snabbare, jag ville tillhöra någon hjärta och själ. Tanken att jag skulle leva hela mitt liv och dö i samma lilla by utan att verkligen leva förkrossade mig, men jag gick igenom de förväntade rörelserna även om det tog en liten bit av min själ när jag gjorde det. Lite visste jag att äventyret jag alltid hade sökt var på väg...

˜

Båtens svajande gjorde mig inte längre illamående och för det var jag tacksam, det ändlösa kräkandet hade tömt mig. Min huvudsakliga obehag nu var den bitande kylan som sved i mina lemmar och de frusna kedjorna som skavde mot min nariga hud. Männen tog av kedjorna från våra händer efter att vi hade satt av men lämnade de runt våra anklar. Jag antar att de inte vill att vi ska försöka hoppa av båten och testa vår lycka i vattnet. Som om vi skulle vara så dumma, även om vem vet vad som väntar oss, kanske döden skulle vara bättre. Vi har varit ombord på båten i nästan två veckor nu och jag vet inte om jag ska vara glad att lämna båten och kedjorna eller skräckslagen. Jag hörde några av männen säga att vi skulle lägga till i eftermiddag.

Att jag inte var ensam i mina kedjor var både tröstande och förödande. Vi är en grupp på femtiotvå, alla kvinnor, med den yngsta bland oss sexton och den äldsta trettio. Vi har alla hållits tillsammans i ett stort utrymme på båten. Jag togs två dagar innan vi gick ombord på båten men de flesta av de andra kvinnorna samlades innan mig. Mindre än tio kvinnor fördes tillbaka till lägret och kedjades som oss innan vi satte av. Alla kvinnor togs från sina hem och tvingades in i fängsel, jag önskar bara att jag visste vad dessa män vill med oss.

Hytten som hade varit vårt hem på båten hade kojer längs väggarna och några bord uppställda i mitten av utrymmet där vi delade våra två torftiga måltider om dagen. Vi får lämna våra kvarter men bara en gång om dagen när befälhavaren (det är vad hans grupp av, antar jag, soldater kallar honom) kommer ner och hämtar oss. Vi får gå ett litet utrymme på däck och andas den friska luften men bara i cirka trettio minuter och sedan blir vi eskorterade tillbaka till vår hytt. Luften har blivit betydligt kallare sedan vi gick ombord vilket får mig att tro att vi har färdats långt från mitt hem som jag togs ifrån. Vi hade precis haft vår varmaste månad innan den hemska dagen jag fördes bort av männen.

När vi är uppe på däck tänker jag på min familj och hur långt de är från mig. Hatar de mig nu? Skyller de på mig för min brors död? Kommer de att leta efter mig? Jag önskar att jag bara hade lyssnat, varför måste jag vara så envis? Vad kommer mitt liv att bli nu? Vad väntar oss när vi når stranden?