Kapitel 1 Den gyllene beröringen

För Astrid Prescott hade hennes tjugosjätte födelsedag en alldeles särskild betydelse.

Hennes pojkvän, Oliver Montgomery, visste hur länge hon hade sett fram emot den här dagen. Han hade sagt, på sitt gåtfulla sätt, att hon skulle vänta i festlokalen och lovat henne en överraskning. Astrid hade inte nämnt att hon också hade en överraskning som väntade på honom.

Varmt ljus från kristallkronorna sköljde över den storslagna salen. Som födelsedagsfirande för arvtagerskan till en anrik smyckesfamilj hade Cypress Bays societet strömmat in i jämn takt.

Astrid kollade klockan igen. Det var trettio minuter kvar tills festen officiellt började, och Oliver syntes fortfarande inte till någonstans. Han svarade varken när hon ringde eller på hennes sms.

”Astrid, oroa dig inte. Det måste vara helt galet med trafiken nu,” lugnade hennes bästa vän, Rachel Wilson, henne och reste sig. ”Jag går på toaletten, sen hjälper jag dig att ta emot gästerna. Som kvällens huvudperson kan du inte sitta här inne och gömma dig hela kvällen.”

”Okej,” svarade Astrid lågt.

När toalettdörren klickade igen såg Astrid hur Rachels mobilskärm tändes på bordet. Hon sträckte sig för att ge den till henne, men handen stelnade i luften och ansiktet förvreds av äckel.

I en gruppchatt hade någon lagt upp flera bilder på henne, följt av en rå kommentar: [Den här tjejen är sjukt sexig. Hon är så het att jag blir törstig.]

Ett nytt meddelande kom direkt efter: [Den här gentlemannen säger att han ska hitta ett sätt att ligga med henne i kväll, och sen berätta för oss hur bra hon är i sängen.]

Illamåendet slog till som en våg. Precis när Astrid skulle titta bort drog hennes pupiller ihop sig. Nästa meddelande kom från ett konto med Olivers profilbild.

Astrid tryckte instinktivt på skärmen för att förstora. När hon såg användarnamnet högg det till i bröstet och andningen fastnade.

Oliver: [Grabbar, bäst att ha näsdukar redo—för dreglet.]

A: [Oliver, livesänd det. Snälla, jag ber dig.]

B: [Oliver, du är kungen! När du är klar med henne, kan du inte skicka runt henne så man får smaka?]

Oliver: [Lägg av. Det som är mitt är mitt!]

C: [Vet ni ens vem hon är? Ni tar i rätt rejält.]

Oliver: [Hon är min flickvän! Ingen av er får en chans förrän jag är klar med henne.]

Astrids fingrar skakade av ren vrede. Hon skrev snabbt på Rachels mobil: [Nu går ni över gränsen!]

Hon slängde tillbaka mobilen på bordet och knuffade upp dörren till loungen. Hon kunde inte fatta att Oliver, som i tre år hade spelat den hängivna pojkvännen, var så perverterad och vidrig bakom hennes rygg. Att han lät andra män bedöma henne som om hon vore en köttbit!

Ett arrangerat äktenskap mellan familjerna Prescott och Montgomery hade först gjort henne tveksam. Men Oliver, tre år yngre än hon, hade jagat henne envist, till och med charmat hennes vänner. Till slut, när pressen blev för stor, hade Astrid motvilligt gått med på det. I tre år hade han burit masken av den perfekta partnern.

Astrid stormade ut från festlokalen och irrade runt på gatorna utan mål—hon ville bara komma undan.

I all hast hade hon glömt sin kappa. Den blinkande neonskylten till en bar i närheten fångade hennes blick. Att dränka sorgen kändes inte som en dålig idé i kväll.

Hon sköt upp de tunga dörrarna. Den öronbedövande basen matchade det kaotiska dunkandet i hennes bröst.

När hon kom fram till baren beställde Astrid den starkaste drinken på menyn. Den brännande vätskan sved i halsen när hon svepte den, och tårarna steg i ögonen.

Varför gråta över ett svin? I dag var hennes födelsedag. Hon förtjänade bättre. Även om hennes kärleksliv var ett skämt tänkte hon inte låta det förstöra hennes karriär.

Familjen Prescott bar på en svartsjukt vaktad hemlighet. På sin tjugosjätte födelsedag skulle kvinnorna i släkten vakna med en gåva – förmågan till absolut autenticering – men först efter sin första intima erfarenhet. Med den kunde de, bara genom att vidröra, omedelbart avgöra om en ädelsten var äkta.

När Astrid tänkte på den skoningslösa rivaliteten i familjen skärptes blicken. Hon behövde en man i kväll.

Hennes närvaro hade redan dragit till sig blickar. Flera män kom fram, men de var antingen för gamla eller för slemmiga. Ingen höll måttet.

Och så, i det dämpade ljuset i en avskild båsplats i hörnet, fick hon syn på honom.

Han bar en skräddarsydd svart kostym, med de två översta knapparna i den kritvita skjortan ledigt uppknäppta. Han lutade sig tillbaka mot lädersätet, långa ben i kors, och snurrade långsamt den bärnstensfärgade vätskan i glaset. Han utstrålade en farlig ensamvargsaura.

Inte långt därifrån stod en grupp kvinnor och viskade upphetsat. En av dem tog till slut mod till sig och började gå mot honom.

När Astrid såg det kokade blodet till av plötslig beslutsamhet. Det är han.

Hon rörde sig snabbt, stoppade kvinnan, strök medvetet förbi hennes axel och gled ner på sätet precis intill mannen.

”Älskling, snälla, var inte arg längre. Vi går bara hem, okej?” Astrids röst var sockersöt när hon blinkade upp mot honom.

Den starka alkoholen hade redan börjat slå till. Medan hon fortfarande hade huvudet med sig behövde hon säkra honom – snabbt.

Den andra kvinnan stirrade chockat på deras intima uppvisning innan hon drog sig tillbaka, besegrad.

Mannen kastade en blick efter den retirerende gestalten och såg sedan ner på Astrid, som nästan var pressad mot hans bröst. Hans röst var mjuk, men farligt kall. ”Vad kallade du mig nyss?”

Astrid ignorerade frågan och slog upp oskyldiga ögonfransar. ”Det är för högt här inne. Vi går någonstans där vi får vara ifred.”

Med alkoholen som ursäkt lät hon sin mjuka kropp sjunka mot hans axel och låtsades svimma.

Mannen stelnade till och försökte skjuta bort henne, men hon klamrade sig fast. När han såg ner märkte han att hennes ögon var slutna. Han kunde inte avgöra om hon spelade eller om hon verkligen hade däckat. Men att lämna en kvinna i det här tillståndet på en sunkig bar var ett recept på katastrof.

Med ett uttryck som inte gick att tyda lyfte Silas Montgomery upp Astrid i famnen och gick med bestämda steg ut från baren, rakt mot lyxhotellet en trappa upp.

Hotellpersonalen kände igen honom direkt. När de såg kvinnan i hans armar tvekade de bara en sekund innan de skyndade sig att öppna dörren till penthouset.

Silas bar in henne. Just som den tunga dörren klickade igen bakom dem rörde Astrid på handen.

Innan han hann lägga ner henne på sängen grep hon tag i hans krage och drog ner honom med sig i den mjuka madrassen.

Snart fylldes rummet av brännande hetta och passion.

Astrid hade fått precis som hon ville.

När hon låg bland de trassliga lakanen, med en värkande kropp, höll hon just på att lägga upp en plan för att smita därifrån när ett våldsamt bankande ekade från rumsdörren.

”Astrid! Öppna! Någon såg dig gå in där!”

Olivers röst. Hur i hela friden hade han spårat henne?

Den kvarvarande alkoholdimman skingrades på en gång. Innan hon ens hann konfrontera honom om hans vidriga svek hade svinet mage att komma och leta upp henne.