Kapitel 3 Oväntat möte

"Jag är så ledsen." Astrid höll huvudet böjt, ansiktet blossande rött när hon mumlade fram sin ursäkt innan hon flydde därifrån.

Silas såg henne ila iväg och kände sig både irriterad och road.

"Silas! Vad sitter du och dagdrömmer om? Kom in nu," ropade Jack Wilson och kom ut från sitt mottagningsrum. Han vinkade åt sin vän att komma.

"Vänta. Jag behöver att du gör en sak åt mig först," sa Silas och stod kvar utan att röra sig.

Jack gav honom en förbryllad blick. "Vadå?"

Silas lutade sig närmare och sänkte rösten. När Jack hade lyssnat skiftade hans ansikte till ett illmarigt flin.

"Livet är verkligen inte rättvist. Den där kvinnan kom in på grund av överdriven sexuell aktivitet, medan du lider av långvarig avhållsamhet. Se upp, att trycka undan begären kan leda till problem." Mitt i orden gick det upp ett ljus för Jack. Han stirrade på Silas med fasa. "Vänta! Vad har du för relation till den patienten? Varför vill du ha hennes uppgifter?"

Silas behöll sin vanliga fattning, med en nonchalant ton. "Ja, det är precis som du tror. Låt fantasin skena om du vill."

Samtidigt hade Astrid äntligen kommit tillbaka till sin lägenhet. Hela vägen hade hon förbannat Silas i tankarna. Hur kunde han vara så hårdhänt? Vilken kvinna stod ut med en sådan intensitet?

När hon klev in fick hon syn på en ny klänning som Oliver skickat. Hon ignorerade den och gick rakt in i sovrummet. Oliver hade aldrig varit snål; han var generös med allt hon bad om. Förr hade Astrid trott att det bevisade hans kärlek. Nu såg hon att det bara var ännu ett knep i hans utspekulerade spel.

Nästa dag ringde Oliver och sa att hans chaufför var på väg. För att inte reta upp henne talade han mjukt. "Astrid, hela släkten Montgomery kommer att vara där i kväll. Jag kan inte smita just nu, men så fort du kommer fram ska du få all min uppmärksamhet."

Astrid avslutade samtalet och kämpade mot illamåendet. Även om Oliver äcklade henne var galan ett värdefullt tillfälle att knyta kontakter i finare kretsar. Hon bytte om till en snövitt klänning och satte upp håret i en enkel knut.

På plats kantades entrén av lyxbilar. Oliver väntade vid trottoaren. När han fick syn på hennes bil skyndade han fram, öppnade dörren omtänksamt och sträckte fram armen. Astrid dolde vad hon egentligen kände och lade lätt sin hand på hans arm.

"Jag ska presentera dig för min farbror. Flera av mina projekt behöver hans godkännande, och han dyker nästan aldrig upp på såna här tillställningar. Du måste göra ett gott intryck," viskade Oliver, omedveten om att allas blickar i själva verket var fästa på Astrid.

Strax därefter förde Oliver henne till en lugnare del, där de väntade tills Silas avslutat ett samtal innan de gick fram.

"Silas, det här är min flickvän, Astrid," sa Oliver stolt. "Astrid, det här är min farbror, Silas Montgomery."

"God kväll, herr Montgomery," hälsade Astrid artigt, med klar blick och stadig röst.

Silas bar en mörklila kostym, den vita skjortan var uppknäppt i halsen. Greppet om champagneglaset hårdnade omärkligt när hans isiga blick svepte över deras ihopkrokade armar. Han svarade med en kort nick, uppenbart utan minsta lust att prata, och gick därifrån direkt.

Oliver såg efter sin farbror, förbryllad. Hade han förolämpat honom?

"Jag måste gå på toaletten," sa Astrid och tog chansen att dra undan handen.

När hon trängde sig genom folkmassan räknade Astrid snabbt ut vilka bekanta som ens var värda att gå fram till. Hon höll fortfarande på att lägga upp sin plan för att knyta kontakter när hon klev in i toaletten.

Dörren slog igen bakom henne med en dov smäll.

Astrid vände sig om och fick syn på den resliga gestalten i mörklila som stod där. Varningsklockorna inom henne tjöt.

"Herr Montgomery, det här är damtoaletten. Ni har gått fel," varnade hon.

Silas mungipa ryckte till. "Jaså? Har du glömt vem jag är?" I rösten fanns en tydlig ton av missnöje.

"Borde jag känna till er?" svarade Astrid kyligt. Varför hade alla i familjen Montgomery den där överlägsna attityden?

"Jag ger dig en chans att gå härifrån. Tro inte att bara för att du är Olivers farbror så hindrar det mig från att avslöja dig som ett pervo," sa Astrid och vände sig mot spegeln.

Innan hon hann säga klart greps hennes midja av brännande händer. Han lyfte henne utan ansträngning upp på bänken och låste fast henne på varsin sida.

"Låt mig hjälpa dig att minnas exakt vem jag är," mumlade han.

"Din jävel! Släpp!" protesterade hon och fumlade efter mobilen.

Innan hon hann slå numret ringde telefonen, och Olivers namn lyste på skärmen.

Något brast i Silas. Med en snabb rörelse hörde Astrid ljudet av tyg som slets och kände en plötslig svalka.

"Din jävla brutala idiot! Har du ens en aning om vad du håller på med?" fräste Astrid, rasande och förödmjukad.

"Vet du om att du lämnade din medicin på sjukhuset?" Silas tog fram en tub salva med sin fria hand.

Astrid öppnade munnen, stum av häpnad. Skammen brände ännu mer, och hon lyfte benet för att sparka honom. Silas fångade hennes fotled utan problem, pressade ut lite salva med den andra handen. Innan hon hann reagera förde han in handen under hennes klänning.

En elektrisk känsla sköt genom henne och fick henne att darra. Silas lutade sig fram, blicken låst vid henne. Han blåste mjukt på salvan han strukit på.

"Var tyst. Jag smörjer din medicin. Tvinga mig inte att ta dig här och nu." Rösten var märkbart hes.

Astrids huvud blev helt tomt. Förvirringen skingrades först när hon kände något hårt pressa sig mot henne.

"Släpp mig! Oliver ringer!" utbrast hon.

"Oliver?" Silas min mörknade, obehärskat arg. Som straff tryckte han sina knogar hårdare mot henne.

Astrid knep instinktivt ihop låren och svalde med möda ett avbrutet stön. "Du är helt orimlig!"

"Astrid?" Olivers röst hördes plötsligt utanför. "Är det du som pratar?"

Astrid tittade upp i panik och bet sig hårt i läppen.

"Varför tar det sån tid? Om du inte svarar kommer jag in."