Tillbaka från döden

Althaia

Vi närmade oss gruppen av män, men hon drog mig över till de två männen som stod längst till vänster från resten av männen. De två mest skrämmande männen i gruppen. Och en av dem var mannen Michael sa till mig att inte stirra på… Men herregud, den mannen var ännu snyggare på nära håll.

Av någon anledning var jag nervös för att närma mig honom när hans ögon följde mig. Mitt hjärta började slå lite snabbare på grund av intensiteten i hans blick. Och han försökte inte ens dölja det när han skamlöst kollade in mig. Jag vände bort blicken till mannen som stod bredvid honom. Mannen var lika stor som en tank! Han var lång och så muskulös att han faktiskt kunde vara släkt med The Rock. Jag skulle inte bli förvånad om han var det.

"Althaia, möt min fästman, Lorenzo." Hon gestikulerade mot Tankmannen. Han var faktiskt ganska stilig, skallig, med mörkbruna ögon, en stark käklinje med lätt stubb. Och lång som bara den. Eller så var jag bara kort som fan. Det var nog det senare eftersom jag bara var 1,58 meter lång, därför bar jag oftast klackar. Jag var tvungen att luta huvudet lite bakåt för att titta på honom.

"Trevligt att träffas." Jag log mot honom och sträckte ut handen för en handskakning. Han tittade ner på min hand med ett uttråkat uttryck men skakade ändå min hand.

Ja, det var ju underbart.

"Och det här är hans äldre bror, Damiano." Hon pekade på mannen som stod bredvid hennes fästman. Den som jag hade tittat på för länge, den som fick mig att känna mig skrämd av sättet han tittade på mig.

Fan, han var riktigt sexig…

De var ungefär lika långa, men Tankmannen var bredare över axlarna än Damiano. Även om Tankmannen var, ja, som en tank, var Damiano definitivt mycket mer skrämmande med sina gyllenbruna ögon, kalla och döda som de kunde vara när han stirrade på mig.

"Trevligt att träffas." Jag log mot honom, trots att jag kände mig skrämd av honom, och sträckte ut handen för att skaka hans hand också. Lyckligtvis stirrade han inte på min hand en stund som Lorenzo gjorde utan tog min hand i sin stora hand.

"Althaia." Damiano sa som om han testade mitt namn. En ofrivillig rysning gick nerför min rygg när han sa mitt namn. Jag var inte beredd på att hans röst skulle vara så djup och rik. Vilket gjorde honom ännu mer stilig.

Hur det var möjligt, hade jag ingen aning om…

"Japp, det är jag." Jag grimaserade mentalt när jag sa det högt och gjorde en liten grimas. Varför i hela världen skulle jag säga det och genera mig själv framför den mycket, mycket, sexiga mannen?

Damiano vände sitt huvud mot Tankmannen, även känd som Lorenzo, och det var som om de kommunicerade utan att säga några ord. För, vad det än var, vände sig Lorenzo till Cara, höll henne om midjan och började gå bort. Cara tittade över axeln när hon gick bort med Lorenzo och gav mig en förvirrad blick. Jag tittade runt och märkte att resten av männen också var borta.

Okej då… Skulle jag också gå?

Jag vände mig tillbaka och mötte Damiano, som redan hade sina ögon på mig. Han stack handen i fickan och tog fram ett paket cigaretter. Han höll paketet mot mig, erbjöd mig en, men jag skakade på huvudet och sa 'jag röker inte'. Han tog paketet upp till munnen och tog en cigarett mellan sina läppar, fortfarande medan han tittade in i mina ögon. Det var något med sättet han gjorde det på som var otroligt hett.

"Så, Althaia." sa han medan han tände sin cigarett och tog ett långt drag från den. "Du ser förvånansvärt frisk ut för någon som dog för ett par år sedan." sa han nonchalant medan han rökte.

Vad sa du?

Hörde jag rätt?

"Förlåt, vad sa du?" Jag skakade lite på huvudet som om jag hört fel.

"Din fil säger att du är död." sa han som om det var det mest normala att säga, och blåste röken rakt i mitt ansikte. Jag viftade bort röken från mitt ansikte och rynkade pannan åt honom.

Min fil? Vilken fil?

"Ehm… Jag tror att du har förväxlat mig med någon annan." skrattade jag obekvämt.

"Althaia Volante, 24 år gammal, född den 7 november eftersom hennes föräldrar bestämde sig för att ligga på Alla hjärtans dag. Dog omedelbart i en bilolycka på nyårsafton för tre år sedan." sa han nonchalant medan han tog ett långt drag från sin cigarett.

"Jag har ingen aning om vad du pratar om." Jag stirrade förvirrat på honom.

"Förresten, mitt namn är inte Volante. Det är Celano. Stor skillnad. Du måste ha förväxlat mig med någon annan, för jag är ganska säker på att jag inte är död. Uppenbarligen." Jag gestikulerade mot mig själv eftersom jag bokstavligen stod framför honom i kött och blod.

"Uppenbarligen." Han släckte sin cigarett och mina ögon följde fimpen när han kastade bort den. Jag tittade tillbaka på honom, och han granskade mig uppifrån och ner, hans ögon vilade på mitt halsband som låg mellan mina bröst.

"Men du bär Volante-smycket runt din hals." Jag rörde omedvetet vid mitt halsband. Han steg närmare mig och mitt hjärta började slå snabbare när han höll min haka och lutade den lätt uppåt så att jag kunde möta hans ögon. Hans ansikte närmade sig mitt som om han skulle kyssa mig men flyttade sitt huvud lätt till sidan av mitt öra.

"Får mig att undra varför din far gömmer dig för mig." Han sa med en låg röst som skickade rysningar längs min ryggrad.

Han steg lätt tillbaka och släppte sin hand vid sidan. Jag andades ut en suck jag inte visste att jag höll inne. Jag ryste när han tittade bakom mig och log djävulskt mot vem det nu var där. Rädsla började fylla min kropp vid hans uttryck.

Dödligt och djävulskt.

Jag måste komma bort från honom så snart som möjligt.

Jag vände mig om, med avsikt att gå därifrån, men stannade i mina steg när jag kom ansikte mot ansikte med min far, som tittade på mig med en rasande blick.

"Pappa," andades jag ut.

Det var konstigt att se honom framför mig när vi inte hade sett varandra sedan, ja du vet, min mamma tog mig och lämnade. Jag minns att jag hade försökt hålla kontakten med honom, men numret var plötsligt inte tillgängligt, och jag visste inte hur jag annars skulle nå honom vid den tiden. Till slut fattade jag vinken och slutade försöka, men det betydde inte att jag inte saknade honom då och då.

Han var trots allt min far.

"Vad gör du här!?" Min far väste åt mig.

Aj.

Jag gissar att känslorna inte var ömsesidiga.

"Jag är här för att festa, vad annars." Sa jag med en 'duh' röst. Jag var väl medveten om att det var respektlöst att prata så med sin far. Men jag kände mig attackerad och sårad av hans reaktion, och min försvarsmekanism aktiverades. Vilket var att vara sarkastisk, det starkaste vapnet som finns.

Ville han verkligen inte se mig?

Jag rynkade pannan mot honom men märkte sedan hur resten av gästerna hade slutat med vad de gjorde och vände sig för att stirra på oss. Var inte det bara jävligt härligt? Michaels spända form rörde sig framåt för att stå lite bakom min far, poserande som en livvakt.

Jag kände någon greppa min midja och trycka mig mot sin sida. Jag lät ut ett överraskat ljud vid den plötsliga handlingen, och jag vände mig lätt för att se att det var Damiano som höll mig stadigt.

"Gaetano, en sådan älskvärd pärla du har gömt." Sa han på italienska. Min far knöt näven när han stirrade på Damiano. Han, däremot, lutade bara huvudet åt sidan som svar.

"Michael, ta Althaia härifrån." Min far beordrade bestämt. Innan Michael ens kunde röra sig lite, skrek jag vid föremålet i Damianos hand.

"Helvete!" Skrek jag när Damiano drog fram en pistol och siktade på Michael. Mitt hjärta började våldsamt pumpa i mitt bröst, vilket fick mig att andas snabbare. Jag försökte komma undan men han höll ett fast grepp om mig.

"Tänk inte ens på det." Han tryckte mig hårt mot sin sida. Mina ben skulle ha vikt sig om han inte hade haft ett så fast grepp om mig. Michael försökte greppa mig igen, men innan han ens kunde ta ett steg, ekade ljudet av ett pistolskott i luften, vilket fick mig att skrika och täcka mina öron.

"Jag kommer inte att missa ditt huvud om du rör dig en gång till." Sa Damiano med en dödligt låg ton.

Mitt hjärta rusade mot mitt bröst, och jag kunde känna mina knän försvagas för varje sekund som gick. Med mina ögon så stora som de kunde vara, tittade jag på Michael, som redan stirrade på mig, hans käke spänd. Jag tittade på min far och det såg ut som om han kämpade med något inuti sitt huvud.

Jag borde ha sagt ja till den där jävla drinken.