Kapitel 4
När Duncan återvände från sina tankar, hördes en knackning på dörren och hans syster ropade att de skulle öppna innan det blev en olycka av stora proportioner.
Han öppnade dörren och Marnie tumlade in, bärande på kassar och lådor i alla möjliga former och storlekar.
"Jag ser att du har varit och shoppat, Marnie."
Marnie skrattade, "Det kommer mer, jag skickade Marco att hämta resten."
"Marnie, jag sa bara tillräckligt tills jag kan ta henne att handla, det här ser ut som om du köpt upp hela stan."
"Åh, sluta vara så dramatisk och börja hjälpa mig."
Duncan började packa av Marnie och lägga ner allting mitt på golvet, precis när Marco kom in i rummet och såg ut som en packåsna. Han gick direkt till där Duncan lagt de andra sakerna och slängde dem i högen.
Marco tankelänkade till Duncan, "Om du vet vad som är bra för dig, springer du iväg snabbt. Jag har tre systrar, minns du? Jag har sett det här förut, tro mig, du vill inte stanna. De kommer få dig att göra saker ingen man borde behöva göra."
Marco vände sig om och sprang ut ur rummet.
Duncan tittade på Spare, hon såg lite förvirrad ut, han gick fram till henne och tog henne i handen.
"Spare, det här är min lillasyster, Marnie. Marnie, det här är min partner och Luna, Spare."
Marnie började hoppa upp och ner av glädje, "Söta sassy melass! Du hittade verkligen din partner."
Duncan lutade sig fram och kysste Spare på huvudet.
"Jag måste gå nu, har lite jobb att göra. Ni två får ha kul."
Åh, kanske Marnie kan hjälpa dig komma på ett nytt namn. Jag menade allvar när jag sa att jag inte vill att du ska minnas all den där skiten varje gång någon säger hennes namn."
Med en mycket elegant bugning lämnade han rummet.
Marnie satte sig på sängen och drog med sig Spare.
"Vi kommer bli riktigt bra vänner, jag känner sånt på mig. Vi pratar medan vi håller på."
Med det började hon dra upp saker ur kassarna, innan hon visste ordet av hade hon schampo, balsam, duschtvål och kroppslotion. Hon hade allt och lite till som en tjej kunde önska sig i hygienväg.
Marnie var en virvelvind av energi, nu tog hon fram sommarklänningar, jeans, t-shirts, mjukisbyxor och tröjor, pyjamas, nattlinnen, bh:ar, underkläder och en hel del saker som mest verkade vara snören. Det hon var osäker på lade Marnie bara in i garderoben ändå.
"Okej, nu ska vi skämma bort dig, ge dig en makeover och allt däremellan."
Hon sprang in i badrummet och började fylla badkaret. Spare kunde känna doften av alla saker hon använde, det var mycket starkt. Marnie kom ut och såg att Spare rynkade på näsan åt lukten.
"Jag vet, jag tog för mycket och började om badet, det luktade som ett franskt horhus en fredag kväll."
"Okej, det är dags för ditt bubbelbad nu." Spare gick in i badrummet och började ta av sig kläderna när hon hörde Marnie flämta. Spare visste vad hon tittade på och vände sig för att dölja dem.
De stirrade på varandra en stund och sedan kastade sig Marnie över Spare och kramade henne. Marnie grät och bad om ursäkt om och om igen.
Spare drog sig tillbaka och tittade på Marnies tårdränkta ansikte.
"Jag vill aldrig höra dig säga förlåt igen, det som gjordes gjordes inte av dig. Säg aldrig förlåt för skiten andra idioter gör."
Marnie kramade henne igen och lät Spare gå ner i badet.
"Nu vill jag att du slappnar av och provar alla badoljor. Jag hämtar dig om en halvtimme."
Så fort Marnie stängde dörren tankelänkade hon Duncan.
"Visste du om alla de där ärren på hennes rygg och ben?"
"Marnie, vad pratar du om?"
"Duncan, hon har långa ärr över ryggen och övre låren, hon ser också ut som om hon inte ätit en ordentlig måltid på väldigt länge. Varför heter hon Spare?"
Marnie väntade på Duncans svar, istället öppnades sovrumsdörren och där stod en mycket arg Duncan.
Han gick förbi Marnie på väg mot badrummet, Marnie grep tag i honom och drog honom tillbaka.
"Om du går in där och är arg medan hon är naken i badkaret kommer du aldrig få henne att lita på dig. Badkaret är där en kvinna är som mest sårbar. Så lugna ner dig och gå tillbaka till dina Alfa-sysslor."
Duncan tittade på Marnie en stund tills han lugnade sig.
"Okej, jag går, men jag vill veta allt och lite till som hon berättar för dig, okej?"
Marnie nickade och knuffade ut honom i korridoren, stängde och låste dörren bakom honom.
Lily gick rasande genom korridorerna på sin gymnasieskola. Oavsett var hon tittade kunde hon inte hitta Reserven någonstans, och det kunde inte heller någon av hennes vänner.
Den där lilla slyngeln ska få betala för det här, hur vågar hon inte dyka upp i skolan när hon skulle ge Lily svaren till provet. Om hon inte klarar det här måste hon kanske gå sommarskola, och det fanns inte en chans i världen att hon skulle utstå den förnedringen.
Hon hade inget val, hon bad sina vänner säga till läraren att hon var sjuk och gick hem. Hon stormade ut ur skolan, trampade med sina fyra tums klackar. Hon kom till sin splitternya BMW och rivstartade ut från parkeringen. Hon styrde som en missil rakt hem.
Lily stormade in i huset, röd i ansiktet, och hennes mamma Joanne stoppade henne.
"Vad gör du hemma? Du ska vara mitt uppe i proven nu."
"Mamma, den där lilla slyngeln dök aldrig upp för att ge mig svaren, jag var tvungen att säga att jag var sjuk och gick hem."
Hennes mamma väste av ilska. Hon stormade upp till vinden för att lära Reserven en ny läxa, hon borde vara död där uppe. Det var den enda ursäkten hon skulle acceptera, även då kanske hon fortfarande skulle använda piskan på henne.
När de kom till vindsdörren använde Joanne sin nyckel och låste upp dörren. De möttes av tystnad, tände ljuset och såg sig omkring, rummet var tomt. Det såg ut som om hon hade packat sina saker och lämnat.
Joanne blev rasande och välte byrån, som krossades mot golvet. Hur kunde den där lilla slyngeln göra så här, hur vågar hon tro att hon kan lämna.
"Vad gör vi nu, mamma?"
"Vi hittar slyngeln och slår henne tillbaka i underkastelse igen. Jag ska kontakta din far och säga åt honom att komma hem. Hon vet för mycket, vi kan inte låta henne lämna reviren."
Joanne knuffade ut Lily ur huset.
"Gå och börja leta efter den lilla slyngeln, och när skolan är slut, ta hjälp av dina vänner. Jag går direkt till Alfa Michael och informerar honom om vad som pågår."
Lily körde iväg osäker på var hon skulle leta, det var inte som om Reserven hängde på ställen hon gillade. Sedan fick hon en idé, ganska sällsynt för henne.
Den lilla slyngeln hade ett jobb på ett lokalt hotell, nu måste hon bara lista ut vilket och börja ställa frågor. Ärligt talat, innerst inne hoppades hon att Reserven verkligen hade rymt.
Reserven var nu klädd i bekväma jeans och en mjuk T-shirt. Marnie hade hållit på med hennes hår, provat smink och krämer, och under allt detta åt de pizza. Hon visste nu hur det kändes att vara en av de Barbie-huvuden som små flickor leker med.
"Marnie, vad ska jag kalla mig själv? Jag vill inte ha det här namnet även om det är allt jag har känt till."
"Finns det något annat namn du alltid har gillat, du kan prova det ett tag och se om det passar dig. Vad säger din varg?"
Reserven kopplade upp sig mentalt med Artemis, "Har du några idéer?"
Artemis var tyst en stund och sa sedan, "Adira".
"Artemis säger Adira, jag gillar det."
"Bra, då döper jag dig till Adira Marie MacPatton. Jag gav dig mitt mellannamn så att vi kan dela det som systrar."
Marnie kopplade upp sig mentalt med Duncan och berättade namnet de hade valt så att han kunde få alla papper redo.
Duncan sa namnet, han och hans varg var båda överens om att det var rätt val, ett vackert val. Ett perfekt namn för hans perfekta partner.
När kvällen kom gick Duncan för att eskortera damerna till middagen, detta skulle bli Adiras första gång att äta med andra i denna storlek, så han skulle vara så nära som hon tillät honom att vara. Han ville aldrig att hon skulle känna sig ensam eller ovälkommen.
När hon kom ner med hans syster kunde han knappt tro sina ögon, kunde hon bli ännu vackrare? Det blev svårare att motstå henne. Han sträckte sig efter hennes hand, och hon gav den lätt, vilket gladde Duncan.
Ingen kommer någonsin att skada henne igen, om de försöker kommer Duncan att slita dem i stycken.
Han eskorterade henne till deras bord och började introducera henne för sin Beta Marco och några av de äldre som satt med dem. Alla var glada över att Duncan hade hittat sin partner och de välkomnade Adira.
Han såg på henne när hon synbart blev mer och mer bekväm. Hon log till och med medan de avslutade desserten.
