4- Tofflor och överraskningar

Jag vaknar av ett högt bankande ljud. Det tar mig en stund att inse att det är någon som knackar riktigt, riktigt högt på min ytterdörr.

Jag stönar och plockar upp min telefon för att kolla tiden. Åtta tjugotvå på morgonen. Vem kan möjligtvis besöka mig nu?

Maggie borde vara på marknaden just nu och Logan på väg till skolan, dessutom skulle ingen av dem någonsin knacka så... aggressivt.

Jag tvingar mig själv att kliva ur sängen och ryser när den svala morgonluften träffar mig. Jag kastar en blick i spegeln när jag går förbi och inser att min hästsvans från kvällen innan har vridit sig och nu sitter snett på ena sidan av huvudet med halva håret löst i en konstig slinga. Jag drar ur hårsnodden och trär den över handleden. Bankandet fortsätter.

"JAG KOMMER, lugna ner dig!" muttrar jag. Märkligt nog slutar bankandet faktiskt. Vem som än är på andra sidan dörren har tydligen bra hörsel om de hörde vad jag just sa. Eller så gav de upp och gick hem. Jag hoppas på det senare eftersom jag verkligen vill gå tillbaka till sängen.

Jag släpar mig till dörren och slänger upp den. Mina handlingar kan verka lite vårdslösa, jag borde nog ha kikat genom fönstret för att se vem det var innan jag öppnade. Men jag är trött och inte tillräckligt vaken för att tänka på min egen säkerhet.

Faktum är att jag tycker att personen på andra sidan dörren borde vara den som är rädd för mig med tanke på hur irriterad jag är.

I dörröppningen står en man som jag bara kan beskriva som hänförande.

Han är lång och muskulös med svart hår som har en lätt våg och gyllene ögon. En blick på hans arm säger mig att han är en Skiftare.

Faktum är att han är samma typ av Skiftare som Megan. Han har på sig blå jeans, en svart skjorta och står med armarna i kors, hans uttryck otåligt.

Jag öppnar munnen för att tala när jag märker något som min sömniga hjärna inte registrerat förrän nu.

Jag gnuggar mina trötta ögon medan jag stirrar. Det finns en röd tråd som kommer från Skiftarens bröst.

Det verkligt överraskande är att den leder rakt över till mitt. Jag stirrar upp på honom med stora ögon, osäker på hur jag ska reagera.

Min själsfrände är en Skiftare?

Och han står precis framför mig. Halva mig vill kasta mig över honom. Jag är så exalterad över att äntligen träffa honom.

Resten av mig vill bygga en filtkoja och gömma mig. Jag är inte säker på att jag är redo för en själsfrände än, och jag känner knappt den här killen. Jag skäller på mig själv inombords. Jag är löjlig. Den här mannen har ingen aning om att vi är bundna av ödes röda tråd, jag måste behandla honom normalt och lära känna honom, inte bete mig som en galning.

Det påminner mig om att han fortfarande står och stirrar på mig, hans näsborrar fladdrar lätt när han ser över mig. Han verkar inte imponerad av mina enhörningspyjamas och kanintofflor. Såklart. Jag samlar mig tillräckligt för att agera (mestadels) normalt.

"Eh, god morgon?" hälsar jag, min röst en fråga. När han talar är hans ton sträng och affärsmässig.

"Är du R.G?" kräver han.

"Ursäkta?" frågar jag. Han himlar med ögonen.

"Är du medvetet dum eller är du verkligen så långsam? Är du den R.G som skrev detta brev till min tvillingsyster Megan?" kräver han igen, denna gång viftande med brevet jag skrev kvällen innan framför mitt ansikte. Jag ryggar tillbaka när det kommer lite för nära. Otrevlig mycket?

"Åh, det. Eh... ja? Mitt namn är Ryann Gale." presenterar jag mig.

"Jag är Bellamy Kane. Vi behöver prata." Utan att fråga tränger han sig förbi mig och går in i min lägenhet. Min ilska stiger vid intrånget.

"Vad gör du? Det här är mitt hem, du kan inte bara gå in!" Jag försöker hålla min röst fast men när han vänder sig om och fixerar mig med sina gyllene ögon krymper jag tillbaka.

Blicken han ger mig är överlägsen och jag sänker automatiskt blicken till golvet som är min vana. Sedan tvingar jag mig själv att titta upp igen. Han märker inte att jag tittar upp eftersom han redan har vänt bort blicken från mig.

Han är otrevlig, jag vägrar visa att han skrämmer mig, även om han definitivt gör det. Han ser sig omkring och efter att ha insett att eftersom min soffa för närvarande är belamrad med tvätt, är den enda platsen att sitta vid det lilla bordet med sina två stolar, pekar han på det.

"Sätt dig," beordrar han. Jag blänger på honom. Vem är han att ge mig order på det här sättet? Hur kan någon så här odräglig möjligtvis vara min själsfrände? Kanske sover jag fortfarande. Jag nyper mig i armen och mina ögon tåras lite av smärtan. Okej, inte sovande då. Jag korsar armarna och stirrar på mannen, även om jag undviker hans ögon.

Bellamy Kane.

Han verkar vara någon som är van vid att få sin vilja igenom. Vanligtvis är jag inte typen som startar bråk. Om någon vill att jag ska sitta, gör jag det förmodligen, för varför inte? Men om den här mannen är min själsfrände så vägrar jag låta honom behandla mig som något annat än en jämlike, även om han inte vet det än. Han kommer inte att skada mig, åtminstone är jag mestadels säker på att han inte kommer. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna falla för någon som skulle skada mig, så det är rimligt att anta att han inte skulle göra det.

"Mr Kane, du kan inte bara tränga dig in i mitt hem och ge mig order." Han himlar med ögonen igen.

"Skulle du föredra att jag formulerade min begäran sötare, och ha inga tvivel om att detta är en begäran, inte en fråga. Fröken Gale, skulle du vara så vänlig att sätta dig så att jag kan tala ordentligt med dig om den ganska vaga lappen du lämnade till min syster igår kväll." Han formulerade orden artigt, men hans ton är sarkastisk och fortfarande lika krävande.

Jag vill fortsätta argumentera men jag vill också verkligen veta mer om Megan. Jag hoppas att lappen inte gjorde henne alltför upprörd. Jag bestämmer mig för att ge efter för hans krav denna gång och sätter mig ner. Jag försöker behålla den värdighet jag har kvar när jag sätter mig.

"Är du nöjd nu?" Jag gestikulerar mot den andra stolen för att han också ska sätta sig. Han sätter sig mitt emot mig och jag gör mitt bästa för att verka självsäker och samlad. Så samlad som man kan se ut med sänghår och kanintofflor.

"Varför lämnade du den där lappen till min syster?" frågar han. Jag rycker på axlarna.

"Jag såg den där mannen, Tristan var det? Fri till henne. Jag vet att det inte är rätt så jag skrev en lapp till henne." Skiftaren smalnar sina gyllene ögon mot mig och plötsligt är jag säker på att han är någon slags katt-skiftare. Något med hans ögon är så kattlikt.

"Och hur 'vet du att det inte är rätt'?" Han härmar mig med en barnslig ton. Jag suckar. Att förklara min magi är alltid frustrerande. Folk tror antingen att jag hittar på allt, eftersom ingen annan har samma kraft som jag, eller så tycker de att jag är konstig och börjar förhöra mig och vill veta om sina vänskaper och relationer.

"Jag vet att det inte är rätt på grund av min magi." säger jag och försöker hålla min röst jämn. Han lutar sig närmare mig.

"Men du är människa. Du luktar människa." informerar han mig, hans uttryck ser ut som en avsky. Eftersom jag vet att människor inte luktar sämre än skiftare, bara annorlunda, vet jag att avskyn är för idén om att jag är människa, inte min faktiska lukt. Jag höjer ett ögonbryn.

"Sluta sniffa på mig, och jag är inte människa." säger jag bestämt. Han korsar armarna över bröstet igen.

"Vad är du då?" kräver han. Jag rycker på axlarna.

"Slår mig, om du kan lista ut det så låt mig veta." säger jag nonchalant. Hans ögon vidgas av förvåning.

"Du är en okänd Magi?" Hans ton är otrolig. Han andas in djupt igen, om jag inte visste att han var en skiftare skulle jag inte tycka det var konstigt, men nu vet jag att han... sniffar... Det är min tur att himla med ögonen.

"Jag vet, jag vet. Stor chock, eller hur? Hur kan detta vara och bla bla bla. Jag är föräldralös och även om jag känner till min kraft, passar den inte in i någon art, så jag är fast som en okänd." Okej, så det kanske kom ut lite mer aggressivt än jag tänkt.

Vad kan jag säga, jag har problem och han rörde en nerv. Han ignorerar min sarkasm och fortsätter sitt förhör. Det är alldeles för tidigt för detta.

"Vad är din kraft då?" Jag ger en kort förklaring av min förmåga att se ödestrådar och en genomgång av de vanliga typerna.

"Tristan har en röd tråd men den är inte kopplad till Megan. Jag brukar försöka ignorera sådana här saker. Ödet ordnar alltid upp sig till slut. Men jag har en blå tråd, vänskapstråden, kopplad till Megan. Om hon är ödesbestämd att vara min vän så vill jag inte att hon ska lida när jag kan förhindra det." Mr Kane verkar tveksam till min förklaring.

"Du kan se om människor är ödesbestämda att vara tillsammans, och du tror att du är menad att vara vän med min tvillingsyster?"

Tvilling?

Det är ovanligt. Magiker har sällan tvillingar, men när de gör det, är de kraftfulla.

Jag nickar mot honom. Nu kanske det är en bra tid att nämna att jag kan se en röd tråd som förbinder oss två. Jag kastar en blick upp på hans uttryck som fortfarande är misstänksamt.

Eller kanske inte.