♥ Kapitel 9 ♥

Aurelia Dusk.

Men även i mötet med överväldigande förtvivlan visste jag att jag inte kunde ge upp. Jag behövde hitta styrkan att stå emot, att kämpa för en strimma hopp mitt i mörkret. Trots att varje fiber i min kropp skrek efter att fly, var jag tvungen att hitta modet att möta ännu en dag i det helvetiska fängelset.

''Skynda er för fan!!!'' Polismannens röst ekade ilsket genom korridoren, med en underförstådd hotelse.

''Vi kommer!'' Hinas röst var en blandning av ilska och beslutsamhet, hennes mod inspirerade mig även i de mörkaste stunderna.

Vi stängde av duscharna och klädde på oss snabbt, varje rörelse en kamp mot smärtan och förnedringen som fortfarande brände på min hud.

Polismannen eskorterade oss tillbaka till cellen, hans förtryckande närvaro hängde över oss som en ondskefull skugga.

''Gå och ät!!!'' beordrade han, och Hina höll min hand, fast besluten att skydda mig även inför sådan grymhet.

''Vi måste få något till Trix.'' Jag sa det med svårighet, min hals brände fortfarande av smärta.

''Jag vet det.'' Hinas röst var fast, hennes beslutsamhet orubblig även inför motgångar.

Vi gick nerför järntrapporna och ställde oss i kön för att få vår mat, min mage vände sig av avsky vid tanken på att äta efter vad som hade hänt.

''God morgon, tjejer!'' Tinas glada röst skar genom luften, men när hennes ögon mötte mina, försvann hennes leende och ersattes av oro. ''Älskling, vad har hänt med dig?

Jag tittade ner, oförmögen att möta henne, min skam och smärta krossade mig inombords.

''Hawkeye tvingade henne att utföra oralsex på honom.'' Hina talade med återhållen ilska, hennes röst darrade av undertryckt vrede.

''Den jäveln.'' Tina kramade mig ömt, hennes medkänsla omslöt mig som en varm filt i en storm. ''Det kommer att bli okej.

Jag vet att hon försöker övertyga mig om detta, men hennes ord känns så avlägsna, så omöjliga att tro på mitt i mitt eget mörker. Det är som om jag sjunker ner i ett bottenlöst avgrund, utan något ljus i sikte som kan vägleda mig tillbaka till ytan.

''Tack.'' Jag mumlade, mina ord en svag viskning mitt i kaoset runtomkring mig.

Hon kysste min panna och vi återvände vår uppmärksamhet till kön, hämtade vår mat och gick till ett bord långt bort från de andra.

''Var är Trix?'' frågade Dora när vi satte oss vid bordet.

Hina och jag suckade gemensamt, minnet av vad som hade hänt vägde som ett ankare i våra hjärtan.

''Hon skyddade mig från att bli våldtagen av Bödeln... Nu ligger hon i sängen.'' Jag mumlade mjukt, orden undslapp mina läppar med en blandning av tacksamhet och ånger.

''Den jävla idioten, om jag hade modet skulle jag döda honom. För jag är säker på att han inte skulle dö av bara ett knivhugg, utan flera. Men den mannen är för stor.'' sa Dora, hennes röst fylld av maktlös ilska.

Ett svagt leende krökte mina läppar vid hennes beslutsamhet.

''Okej, låt oss äta och sedan går vi och kollar till Trix.'' sa Hina, och vi nickade instämmande.

Medan vi åt fylldes matsalen av de andra fångarna, ett konstant surr fyllde luften. Jag ignorerade det, medveten om att det var praktiskt taget normalt där.

Plötsligt tystnade matsalen, och jag tittade på Hina med en frågande blick.

''Vad är det som händer?'' frågade jag, och mitt hjärta började slå snabbare i bröstet.

Hon suckade tungt.

Jag tittade i den riktning hon pekade och såg en lång, muskulös man, hans kropp prydd med olika tatueringar, och hans uttryck var alldeles för allvarligt för min bekvämlighet. Han såg ut som djävulen själv i mänsklig form, en skepnad av makt och auktoritet som dominerade det omgivande rummet med en aura av överhängande fara. Varje tatuering på hans hud var som ett märke av hans grymhet, och varje spänd muskel var ett löfte om återhållen våldsamhet.

Han satte sig vid bordet där Draken satt, och började äta i tystnad. Jag märkte att alla runt honom började röra sig igen, men i en obekväm tystnad, som om de alla var hypnotiserade av hans imponerande närvaro.

Jag såg Nebula närma sig honom och kyssa honom, en scen som fick min mage att vända sig av avsky.

"Den där slampan slösar ingen tid," sa Tina, hennes röst full av förakt och avsmak.

Jag tittade tillbaka på "paret" som kysstes, och sedan, så fort de slutade kyssas, möttes våra blickar.

Jag blev förstenad av att se färgen på hans ögon, så svarta att de verkade absorbera allt omgivande ljus. Det var som om jag stirrade på mörkret självt personifierat, en oändlig avgrund som hotade att sluka allt i sin väg. Varje blick var som en vass kniv, som skar genom min själ och blottade alla mina djupaste rädslor och mörkaste hemligheter. Jag kände mig intrasslad i hans blick, oförmögen att undkomma hans hypnotiska inflytande, som om jag var fångad i en mardröm från vilken jag aldrig skulle vakna.

''Aurelia!'' Jag ryckte till av Hinas skrik, kände mitt hjärta rusa i bröstet.

''Vad är det?'' Jag tittade på dem, såg överraskningen i deras ansikten. ''Vad är det som är fel?

''Vad gör du? Titta honom aldrig i ögonen.'' sa Tina, hennes röst full av oro och brådska. ''Han hatar alla som utmanar honom; vi varnade dig.

En rysning gick längs min ryggrad när jag mindes varningen. Rädsla sipprade genom mina ådror som en giftig orm, lämnade mig paralyserad av ren skräck.

''Herregud!'' utbrast jag, täckte mitt ansikte med händerna, som om det kunde skydda mig från hans genomträngande blick. ''Jag har verkligen otur.

De förblev tysta, men jag kunde fortfarande känna den mannens blick bränna i min rygg - en isig, ondskefull känsla som fick mig att rysa ända in i märgen, som om jag blev iakttagen av ett odjur som lurade i mörkret.

Fan, vad har jag gjort?