Förnyad

Sandra

När jag vaknade och såg lådan blev jag överlycklig. Jag öppnade den och började vika mina kläder, placerade dem i byrån. Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna här men jag ville inte bara lämna mina kläder i den där lådan. Jag tog fram mina böcker och lade dem på nattduksbordet. Några andra småsaker fick också sin plats i rummet. Rummet kändes inte längre som en bur. Det fick mig nu att tro att jag verkligen kunde vara fri. Jag hade fortfarande lite sorg inom mig, för Ryan. Jag förstår inte varför. Jag hade spenderat lång tid med honom. Efter allt han utsatte mig för, hur kunde jag bry mig alls? Jag skakade av mig känslan och fortsatte gräva i lådan. Jag drog fram skokartongen och kände tårarna hota att falla från mina ögon. Jag trodde aldrig att jag skulle se den här lådan igen. Jag bestämde mig för att inte öppna den och sköt den under sängen. Jag behövde inte bringa mig själv till den nivån av tårar. Jag saknade min pappa varje dag. Han var min första hjälte. Han höll ihop allt efter att min mamma stack när jag var liten. Hon rymde med en av pappas boxningskompisar från gymmet. Jag hade inte sett henne sedan dess och jag ville aldrig se henne igen. Hon var anledningen till att jag började kalla mig Sandra när jag blev vuxen. Efter att min pappa dog, bestämde jag mig för att jag aldrig ville att hon skulle leta efter mig. Jag ändrade mitt namn lagligt när jag flyttade till New York. Bara de i Ohio kallade mig Elizabeth. Min pappa hade aldrig riktigt kallat mig det namnet heller. Det var min mammas namn, och han var inte ett fan, förståeligt nog. Sandra var min farmors namn. Jag minns henne varmt från när jag var barn. Min pappas mamma, hon gick bort medan jag fortfarande var ung. Jag minns att hon alltid bakade kakor åt mig och sånt som farmödrar ska göra. Det var inte mitt namn men min pappa kallade mig det ändå. Jag kan minnas att han sa till mig att jag såg ut som henne. "Du ser så mycket ut som henne, Sand, som hennes förlorade tvilling." I hans ögon kunde jag alltid se hans varma minnen från sin barndom dansa runt. Det sista i lådan var min sminkväska. Jag öppnade den. Täcka över. Lögnerna. Jag kastade den i lådan och gick in i badrummet.

"Fröken Sandra?" Jag hörde kvinnans röst igen, hon knackade på badrumsdörren. "Jag kommer ut om en sekund." Jag avslutade ansiktstvätten och borstade tänderna. När jag öppnade dörren stod hon tålmodigt och väntade. Hon var en äldre kvinna med en stram knut på huvudet. Hon bar tunna glasögon och ett förkläde av något slag. Hennes ansikte var välkomnande. Hon log mot mig på ett sätt som påminde mig om min mormor, eller så var det för att jag precis hade tänkt på henne, hur som helst, kvinnan var mycket välkomnande. "Hej kära, jag är fröken Janet, jag är här för att se om du behöver några rena lakan. Jag har tagit tillbaka din smutstvätt. Var vill du att jag lägger den?" Jag bad henne att bara lägga dem på sängen så skulle jag ta hand om det. Hon gjorde som jag bad. "Var är tvättstugan? Du behöver inte tvätta mina kläder, fröken Janet, jag kan göra det." Min fråga verkade förbrylla henne. Hon började förklara för mig att hon var någon sorts husföreståndare för lantstället. Hon arbetade också i stadsbostaden. Hon började bädda min säng. "Kära Sandra, jag tycker om att arbeta för" hon pausade. Jag antog att hon hade blivit tillsagd att inte nämna några namn. Jag log mot henne, "Jag förstår fröken Janet, jag kallar honom Smoke, jag uppskattar att du tycker om ditt jobb." Hon log mot mig, lättad över att jag inte hade fått henne att avsluta sin obekväma mening. Hon avslutade bäddningen av min säng, tog de smutsiga kläderna från mitt badrum och gick ut ur mitt rum. Jag bestämde mig för att gå ner till köket. Jag började bli hungrig.

"God morgon Sandra!" Henrys röst ekade genom hallen. Jag gick in i köket och doften av bacon ökade min hunger till max. Jag kastade en blick mot Smokes kontor. "Han är inte här. Han åkte tidigt med Zeus för att hämta mer information vi behöver. Han sa att de skulle vara tillbaka senare i eftermiddag." Jag kände plötsligt en besvikelse men valde att ignorera den. "Bara du och jag då, Henry?" Han log och nickade mot mig. Han satte fram en tallrik med en fullständig bondfrukost. Bacon, ägg, kex, potatis, och bredvid det ställde han en liten skål med sås. Han vände sig sedan om med en kopp kaffe. "Frukosten är serverad." Han verkade mycket stolt över sig själv. Han serverade sig själv och satte sig mitt emot mig. Samtalet mellan oss var lättsamt. Han berättade hur han älskade att laga mat och att fröken Janet glatt lät honom ta över när han försökte bli nykter. "Jag bakade som fan i veckor." sa han skrattande, "Killarna var tvungna att tillbringa extra tid på gymmet, Mighty sa till mig att om han gick upp mer i vikt skulle han låsa in mig i järnrummet." Han log ömt vid minnet av sin vän. Mitt hjärta sjönk när jag visste att Ryan hade tagit honom ifrån dem. Han märkte min sorg och reste sig, han gick över till mig och knäböjde. "Sandra, inget av det han har gjort är ditt fel, vi vet alla det." Han tog ett djupt andetag och log. "Du överlevde bara som vi andra." Han reste sig och tog våra tallrikar till diskhon. Innan jag hann säga något hade han redan börjat diska. Jag bestämde mig för att lämna honom med sina minnen.

Jag gick fram till ytterdörren. De två vakterna som stod där fick mig fortfarande att känna mig lite obekväm. Jag tittade upp och log mot dem. "Får jag gå ut, jag skulle behöva lite frisk luft?" Jag kände mig som ett barn när jag stod bredvid dessa män. Ingen sa någonsin deras namn. Jag tittade upp på den längre av dem. Ingen svarade mig. Jag hörde honom säga något till sig själv. Han vände sig mot dörren och släppte ut mig. "Följ." Det var första gången jag hörde en av dem tala. Jag gick ut bakom honom. Han var helt skallig. Han hade ljusgröna ögon. Han såg lite ut som Hulken. Jag fnissade för mig själv och han kastade en blick på mig. Jag hade inte sett utsidan. Verandan var ganska vacker, omgiven av blommor och med en omslutande veranda. Jag satte mig ner på gungan och stängde ögonen. Jag kunde höra fåglarna kvittra. Jag kunde höra bin surra runt blommorna. Jag tittade upp och vakten stod fortfarande där och stirrade rakt fram. Min nyfikenhet tog över. "Jag heter Sandra, vad heter du?" Jag log upp mot honom. Han svarade inte först. Hans hållning slappnade av lite, "Jay." Han tittade inte på mig. "Det är väldigt trevligt att träffa dig, Jay." Jag reste mig och sträckte ut handen. Han började räcka ut sin hand för att skaka min när vi hörde däck som kom uppför grusvägen. Han släppte den omedelbart. Jag lade ner min hand klumpigt.

Jag såg en svart SUV köra upp på uppfarten. En av vakterna jag hade sett första natten klev ut från förarsätet. Jag tittade på Jay, han stod stilla igen som en staty. Den här killen antar jag är en av de högre uppsatta. Jag såg när han öppnade varje dörr. När Smoke klev ut tittade han på mig och vände snabbt bort blicken. Konstigt. Nästa som klev ut var Zeus, som också tittade på mig, han verkade nästan ledsen att se mig. Vad i hela friden händer med dessa killar idag? Efter Zeus klev en annan man i kostym och slips ut från baksätet. Han pratade tyst med Smoke när de gick upp till verandan. "Hej Sandra, Hur mår du idag, Kan du följa med oss in?" Zeus gav mig inte en chans att svara och fortsatte bara in i huset. Jag tittade upp på Jay och han vinkade med armen som för att säga, efter dig. Jag gick in genom dörren. Jay följde tätt bakom mig. Jag kunde höra det dämpade samtalet i köket som tonade bort in i Smokes kontor. "Du sa att hon skulle vara säker här, Boss, Du sa att vi kunde hålla henne säker." Jag hörde Henry bli lite högre och sedan gick han ut ur kontoret och fortsatte nerför hallen. Jag gick till kontorsdörren och lutade mig mot väggen precis innanför. Det dämpade samtalet tystnade när Smoke tittade upp och såg mig stå där. "Hej älskling, kan du sätta dig här i stolen?" Jag gick långsamt över och satte mig ner. Han presenterade den andra mannen i rummet som en advokat som ofta arbetade för brödraskapet. Mr. Coyan tittade på mig och log, sa hej också. Han såg ganska ung ut för att vara i denna position. Han såg väldigt liten ut jämfört med Smoke och Zeus. Ljusare rött hår och några fräknar över ansiktet. "Fru Burd, jag är här för att hjälpa dig att få ett rent avbrott, att hjälpa dig få en enkel skilsmässa och flytta bort från detta ställe utan att behöva oroa dig för att någon följer efter dig vart du än väljer att gå. Vi kan ha allt detta klart på två dagar." Han såg ut som om han försökte vara hjälpsam. Jag sa ingenting. Att Henry stormade ut gjorde nu mer sense för mig. Vad jag hörde sägas. Allt.

Jag kände tårarna hota att rinna över, andades in skarpt och tittade rakt in i Smokes mörkblå ögon. "Nej tack, Mr. Coyan, jag ska gå och packa mina saker och vara ute till morgonen. Jag trodde att vi var i detta tillsammans men jag hade fel. Kanske har jag blivit en belastning." Jag vände mig om och stormade ut ur kontoret. "Sandra snälla!" Jag kunde höra Smoke ropa nerför hallen men jag gick in i rummet och låste dörren.