Kapitel 3

Femton minuter går medan Sabrina tänker på sin mans beröring, hans doft, fastheten i hans bröstkorg och greppen av hans fingrar.

Under det senaste året har hon blivit allt mer attraherad av Nathan. Han var alltid välklädd, bar kostymer och slipsar som var prydligt pressade. Han doftade alltid av cologne och var alltid nyrakad. Hans händer, och inte bara hur de såg starka ut, utan också hur de kändes starka.

En knackning på dörren får henne plötsligt att rycka till.

Hon ser sig omkring som om det fanns bevis på hennes tankar liggande runt. "Kom in."

Det är Ned med en bricka och ett leende. "Här har du, frun, jag sa till kocken att lägga till din hallonlemonad precis som du gillar."

Ned var en vänlig man i sextioårsåldern. Eftersom hon inte hade någon annan att prata med blev det mycket småprat med honom. Det ledde till diskussioner om hans barn och barnbarn. Det var sorgligt eftersom han inte fick se dem så mycket.

"Tack, Ned."

"Jag har hört att du inte mår bra." Han räcker henne två piller. "Här, muskelavslappnande."

"Ja, lite öm." Hon tar dem och Ned ursäktar sig.

Hon äter sin frukost, sväljer sina piller och tackar tyst Gud för att hon inte behöver gå.

Sedan knackar Wanda lätt och går in. "Frun, telefon till dig."

"Hallå." Hon svarar.

"Hej, älskling. Hur mår du?" Det var hennes mamma. Det var verkligen svårt att prata med henne. Det var verkligen svårt att prata med någon i hennes familj. Det fick henne nästan att vilja gråta.

Att höra kärleken i hennes mammas röst jämfört med att prata med ingen alls gör det med dig. Säger hon till sig själv.

"Jag saknar dig, mamma." Hon mumlar mjukt.

"Jag saknar dig också, älskling." Mariels röst var fylld av sorg. Hon ville inte skicka sin dotter för att gifta sig. När Sabrina höll med sin far var det två mot en. Hon visste att skulden skulle ha ätit upp hennes dotter om hon inte hade uppfyllt sin fars önskningar. Sabrina var mer envis än honom och det var ingen idé att protestera.

"Mamma, snälla gråt inte." Det är därför de pratade veckor i taget. Hennes mamma kunde knappt få fram ett ord.

"Hur mår pappa?"

Det lät som Mariel torkade sin täppta näsa och sina våta ögon. "Han blir inte bättre, sover i sin stol just nu." Hon pausar. "Din syster vill prata med dig."

"Hej syrran... saknar dig. När kommer du hem?" Gracie fyllde arton för några månader sedan och ska börja på universitetet snart. Hon tror att hennes syster lever ett välsignat liv med en kärleksfull man. Det skulle krossa hennes hjärta att känna till sanningen...

Hon samlar sin mest glada röst.

"Hej, jag saknar dig också... Och jag vet inte när."

"Kom igen Sabrina, mamma gråter varje gång hon hör ditt namn. Jag vet att din man är Mr. Upptagen, men varför kan du inte komma ensam?"

Hon hade berättat många lögner för sin syster under det senaste året, men sanningen var att det gjorde för ont att se sin far dö. Hon visste att om hon åkte dit skulle hon inte vilja komma tillbaka. "Jag ska tänka på det."

Hon pratar med sin syster några minuter till och uppdaterar sig om hennes liv, sedan haltar hon in i badrummet för en varm dusch.

Efter att ha kommit ut kändes hennes muskler mindre spända. Medicinen hjälpte definitivt. Hon klär på sig och tittar på klockan. Den var bara nio. Härbärget öppnar inte förrän elva.

Känslan av ostadighet fick henne att lägga sig tillbaka på sängen.

Inte ens en minut senare knackade det på dörren. "Kom in."

Wanda kommer in med en bagagevagn. "Mr. Alden har instruerat mig att packa dina saker och flytta dem uppåt, frun."

Hon visste att hon inte skulle undra vilken Mr. Alden, Nathans far låtsades att hon inte existerade.

"Måste det göras idag?"

"Jag är ledsen frun, det är mina order."

Hon fasade för att packa. Hon hoppades lite att det inte var verkligt.

Wanda sa åt henne att stanna i sängen och sova men hon kunde inte lyssna. Det låg inte i hennes natur att se någon göra något för henne utan att åtminstone hjälpa till. "Det här är mina saker, och om du vill ha min tillåtelse att röra vid dem måste du låta mig hjälpa till."

Wanda hade inget val.

De spenderade över en timme med att vika kläder när Sabrina tittade på klockan.

"Åh. Vi måste avsluta senare, jag måste gå." Hon skjutsar ut henne snabbt genom dörren.

Elroy är hennes limousinchaufförs namn. Han väntade på uppfarten när hon kom ut.

"Jag fick order om att vara till din tjänst, frun." Han hälsar henne.

Sju minuters bilfärd var allt som behövdes för att komma dit. Hennes ben värkte bara av att tänka på promenaden de senaste två dagarna.

Hon tillbringade hela dagen med Tony, skrattade och arbetade. Glömde alla sina problem. Hennes rygg började göra ont men hon lät det inte störa henne.

Medan hon matade djuren deras middag, samlade hon mod att fråga Tony det hon länge velat. "Hej, Tony."

"Ja." Hon läste en tidning och tuggade på överbliven kinesisk mat de hade beställt.

"Jag såg ett brev på ditt skrivbord igår, ett erbjudande från Alden Enterprises. Jag måste veta. Accepterade du det?"

Tony tittar på sitt organiserade skrivbord.

"Nej, jag vill inte sälja. Vem skulle annars hjälpa dessa djur? Tror du att dessa rika människor bryr sig?" Hon rycker på axlarna och stoppar mer mat i munnen.

"Vet du vad de vill ha marken till?"

"Nej. Förmodligen bara för att få bort mig från den." Hon avslutade inte ens tuggan innan hon svarade.

Sabrina ville inte pressa mer.

"Du vet, jag har försökt få ett lån länge nu. Jag har bra kredit och har använt samma bank i flera år. Av någon anledning fortsätter de att neka mig.

"Vad tror du att det beror på?"

"Jag vet inte, jag kanske får reda på det om jag pratar med någon av Aldens. De tror att bara för att de har pengar och äger nästan allt i den här staden, så kan de bestämma vem som ska eller inte ska äga ett företag här. De kunde erbjuda mig dubbelt så mycket som sist, och jag skulle ändå vägra."

Hon var uppenbarligen frustrerad över situationen.

Det fick Sabrina att undra om hon skulle berätta vem hon var gift med. Skulle hon känna sig förrådd om hon inte gjorde det? "Jag är gift med Nathan Alden." Hon kläcker ur sig.

Hon ville inte säga att hon var hans fru. Hon kände sig inte som en fru.

Tony slutar tugga.

"Jag har inget att göra med hans affärer. Jag har ingenting med det att göra. Jag gillar bara djur och skulle hellre spendera min dag här än att vänta på att mina naglar ska torka." Hon inflikar innan det uppstår några missförstånd.

"Du verkar inte vara en av dem." Tony pekar med sin gaffel.

"Det är jag inte. Inte av blod i alla fall."

"Vad ser du i honom? Du ser inte ut som en tjej som är ute efter pengar. Så vad är det?"

Hon blev tagen på sängen av den frågan. Hon kunde säga att hon blev skuldbelagd till att gifta sig med honom och att hon inte visste varför. Men det skulle inte vara smart, eller hur? Hon rycker på axlarna istället och vänder sin uppmärksamhet någon annanstans.

Senare den dagen...

Så fort hon satte sig tillbaka i bilen kändes det så skönt att slappna av, och så fort hon rörde sig för att kliva ur kände hon alla sina värk och smärtor. De ömma musklerna kunde hon inte ignorera längre. Hon smög sig långsamt uppför trappan och var så glad att hennes rum var på nedervåningen.

När hon kommer dit är dock mer än hälften av hennes saker borta. Till vänster ser hon Wanda packa alla hennes parfymer och smycken.

"Jag hade verkligen velat att du skulle ha väntat på mig."

"Jag är ledsen, frun, jag...

"Jag gav henne tillåtelse att röra dina saker." Nathan stod lutad i dörröppningen med armarna i kors och blicken på henne. "Du orsakar onödiga förseningar."

"Jag hade bara föredragit att hjälpa till." Hon vänder sig om och sätter händerna på höfterna.

"Gå och lägg dig... Ned kommer upp med din middag."

"Jag vill inte lägga mig." Hon rör sig för att hjälpa Wanda men flämtar när hon känner en fast hand på sin handled som drar henne tillbaka. Hans grepp var elektrifierande.

"Titta på dig. Du kan knappt gå ordentligt. Vilken hjälp skulle du vara?" Han håller dem några centimeter ifrån varandra. "Sluta vara envis och gå och lägg dig."

"Nej." Hon skakar på huvudet.

Hans käkar spänns och det gör även hans grepp. "Wanda, lämna oss." Han beordrar.

Hans blick lämnar inte henne när den äldre kvinnan snabbt passerar dem. Han böjer knäna och kommer upp igen med henne på axeln.

"Ahh!" Hon skriker när hon bärs och släpps ner på sängen. Hennes händer flyger upp, och han fångar dem och håller ner henne. "Vad har du gjort? Va?"

Hon var så förvirrad. Hon hade redan berättat för honom. "Jag sa till dig..."

Han söker intensivt i hennes ansikte, stirrar ner som om han försöker lista ut henne.

Hon börjar flämta när han oväntat glider ner med en av sina händer längs hennes handled och borstar bort håret från hennes panna. Hans fokus skiftar sedan till hennes läppar, och sedan hennes ögon, och sedan tillbaka till hennes läppar igen.

Hennes hjärta slår hårt mot hennes revben. Det var överväldigande.

Han lutar sig ner och...

Vivian stormar in i rummet. Hon knackar bara inte. De skiljs snabbt åt. Han ställer sig upp och stoppar händerna i fickorna och hon sätter sig upp och försöker kontrollera sin andning.

Vivians ögon rör sig fram och tillbaka mellan hennes ansikte och hans.

Han harklar sig. "Stanna i sängen." Han beordrar innan han snabbt lämnar rummet.

Vivian bränner henne med sin blick i några sekunder innan hon går. Det var uppenbart att hon var rasande; kokande så mycket att hennes gryta var på väg att svämma över.

Sabrina ler. Det var faktiskt lite tillfredsställande.

Nästa morgon var det lördag.

Medan hon sträcker på sig efter sömnen vrider hon huvudet mot nattduksbordet och tittar på klockan. Den var halv nio. Hennes ögonbryn dras ihop när hon märker en telefon och ett kuvert på nattduksbordet.

Hon justerar sig för att sätta sig upp och öppnar kuvertet. Inuti fanns ett bankkort, blanka checkar och kontoinformation. Allt med hennes namn på. Sabrina Abigail Alden.

Hon sträcker sig efter den nya telefonen. Hon var exalterad över en ny leksak. Hon öppnar den omedelbart och är på väg att ringa sin mamma när hon märker några nummer som redan är sparade. Nathans mobil, Nathans kontor, Nathans hem. Nathans sekreterare ett och två, och Elroys mobil. Hon tyckte det var ganska sött att han hade lagt in allt det åt henne.

Hon ändrar sig om att ringa sin mamma för tillfället. När hon pratade med någon i sin familj var hon tvungen att möta verkligheten. Hennes pappas död är verkligheten. Hon blockerar snabbt ut den tanken och vänder sig om för att titta på allt packande som återstår att göra.

Hon borstar tänderna, byter om till en bekväm kort svart jumpsuit och börjar. En stund senare kommer Wanda in. "Åh, du är uppe. Jag blev ombedd att kolla till dig. Jag ska be Ned komma med din frukost."

När Ned kommer upp senare frågar hon "Var det du som tog med den här?" Hon håller upp telefonen.

"Nej, frun. Mr. Alden tog med den själv."

Håren på hennes nacke reste sig.