Kapitel sex

DRAVEN

En hand klämmer åt runt min arm och jag rycks ut ur bilen. ”Hej då!” fräser Domonic åt Bart innan han smäller igen bildörren. Bart backar ut från uppfarten som om livet hängde på det, och jag blänger upp på Domonic.

Jag skakar loss hans hand från armen och frågar: ”Vad fan är ditt problem?”

Han kokar av ilska. Stirrar på mig som om jag vore någon slags förrädisk slampa. Man skulle kunna tro att jag just hade dränkt hans valp eller något.

”Du kysste honom”, säger han med en kall, känslolös röst.

Jag fnös. På riktigt? ”Eh, ja. Det gjorde jag. Och? Han är min vän, och om det inte vore för honom hade jag suttit på ett sunkigt motell någonstans och väntat på att dö.”

Bart är den enda jag borde kyssa!

Domonic fnyser till, och hans grå ögon mörknar av förakt. ”Han är din vän? Du känner honom inte ens.”

”Erbjöd du mig det här stället bara för att du skulle få mig ensam och kunna spy ur dig ditt hat mot mig?” Jag stirrar på honom och skakar på huvudet åt hans fräckhet. ”Jag känner inte dig heller, ändå står vi här.” Det är bitande kallt och jag står här ute och huttrar bara för att den här idioten ska få stå och se ner på mig. ”Ska vi gå in, eller?” utmanar jag.

Hans ögon glittrar, slår om från is till eld på en sekund. ”Vi?” Han ler snett, antydande, tar ett steg närmare mig på farstukvisten och låter blicken långsamt vandra nerför min kropp.

Mina kinder hettar. Huden blir vitglödgad av hur han ser på mig. Jag tar ett steg bakåt. ”Jag antar att du ska visa mig runt.”

Han suckar, och hans svala grå blick snuddar vid mitt hår en sekund innan han fiskar upp en nyckel ur fickan. ”Här. Allt funkar och allt är av bästa sort. Frukost är klockan nio prick. Kom inte sent.”

Sedan vänder han sig om för att gå mot sin bakdörr, där Margo—helt följdriktigt—står och väntar på honom, klädd i ingenting annat än en lång sidenmorgonrock.

Äckligt.

Ilskan biter till i nerverna. Jag svär åt mig själv för att jag lät honom flirta sådär för en stund sen. ”Jag tänker inte äta frukost med dig och din flickvän”, säger jag och vänder mig om för att låsa upp.

Nyckeln glider i utan minsta motstånd, och när dörren öppnas och jag kliver in fylls hallen av ett mjukt ljus.

Snyggt.

Jag vänder mig om för att stänga dörren och skriker. Domonic står i tamburen bakom mig. Jag hörde honom inte ens komma.

Han flinar, stänger dörren bakom sig och börjar gå mot mig i långsam takt. ”Hon är inte min flickvän, och jag var precis på väg att köra hem henne”, säger han med en låg, förförisk röst. En sån som får min andning att gå lite snabbare än nyss.

”Jaha”, väser jag och går bakåt, längre och längre tills baksidan av mina jeansklädda ben slår i den mjuka lädersoffan. ”Det bryr jag mig inte om”, ljuger jag.

Han fortsätter framåt, käkarna spänns av irritation, och så stannar han och lämnar ungefär femton centimeter mellan oss. Hans ansikte blir allvarligt. Med händerna i fickorna och blicken svepande runt säger han: ”Jag vet att det är mycket fönster, men om du slår på knappen på väggen så går persiennerna ner.”

Jag nickar och släpper ner ryggsäcken på soffan. ”Bra att veta. Du kan gå nu”, andas jag.

Han harklar sig, blicken flackar långsamt, men han rör sig inte mot dörren. ”Du har väl inte en grej för Bartlett, va?”

Jag var på väg att säga något elakt och antydande, men blicken i hans ögon stoppar mig. Han ser osäker ut, till och med lite nervös. Det var nästan gulligt. Fan. Det var mer än gulligt.

”Nej, jag har ingen grej för Bart”, svarar jag mjukt, och mina axlar slappnar av mot värmen som strålar från hans kropp.

Han skiftar med fötterna och tar ytterligare någon centimeter närmare. Ett halvt leende gör en grop i ena kinden när han ser ner på mig. Det varmgula ljuset i rummet får hans ögon att se lite mer gyllene än grå ut. ”Okej då”, suckar han och backar mot ytterdörren. ”Kom ihåg, nio prick. Om du får mig att komma och hämta dig så kommer jag vara naken.”

Jag svarar inte alls.

I så fall kanske jag blir sen med flit.

Hotar du mig, kompis.

När han når dörren vänder han sig om och går ut utan att se tillbaka. Jag slösar ingen tid på att låsa efter honom, och sedan trycker jag på knappen så att alla fönster skuggas.

Sedan vänder jag mig om mot köket och bestämmer mig för att se vad som finns i kylskåpet. Till min förvåning är det faktiskt välfyllt, och på en hylla står en tallrik täckt med plastfolie. En liten lapp är fasttejpad på framsidan, och den får mig att le som en jävla idiot.

På lappen står det:

Du missade middagen.

Med ett flin från öra till öra stirrar jag längtansfullt mot ytterdörren. Sedan biter jag mig i läppen, drar ut tallriken och stoppar in den i mikron.

Kanske… är han inte så hemsk ändå.

Kanske… kan livet här faktiskt funka.

DOMONIC

Jag har sett på när hon sover i en timme redan och ändå kan jag inte förmå mig att gå härifrån. Som jag misstänkte hade hon stängt alla fönster i lägenheten. Så i stället för att kunna hålla koll på henne från mitt sovrum, som jag hade velat, fick jag smyga mig in som en jävla stalker.

Nu kan jag inte slita blicken från henne.

Bartlett hade rätt. Hon är full av blåmärken. På armarna, axlarna, halsen. Och inte den sortens märken som kommer av vanligt våld. Nej. Det här är hårda blåmärken. Sådana som blir när någon greppar tag i dig – eller håller fast dig mot din vilja.

Jag borde inte ha smugit in här, men jag ville se dem med egna ögon. Jag behövde se dem.

Jag gillar inte det här – känslan i mig är farlig. Jag kan inte helt klandra Bartlett för att han gick emot mina order och inte gjorde sig av med henne, men bara på grund av hennes omständigheter. Och på samma sätt var jag tvungen att se till att det var jag som bar ansvaret för hennes säkerhet.

Om det ansvaret ska ligga på någon, ska det ligga på mig.

Jag erkänner att den där värken av längtan, som dunkade av smärta hela dagen, bara hade blivit värre innan jag kom tillbaka till baren i kväll. Jag var beredd att hantera den, åtminstone hade jag hoppats det. Så när jag såg att hon faktiskt fortfarande var kvar och inte hade gått – då blev jag förbannad. Men… jag blev också lättad. För trycket i bröstet verkade förvandlas till mer av en stickande njutning än en värk av smärta i samma ögonblick som jag fick syn på henne bakom baren.

Med en mjuk suck rör hon sig i sömnen, vänder sig om och sträcker ut ena benet utanför täcket. Min kropp börjar bulta av ilska vid synen av det som skämmer hennes vackra hud – och var det sitter.

Någon har gjort henne illa, riktigt illa, och jag måste härifrån, annars tappar jag det.

Så tyst jag kan drar jag upp täcket över henne, och innan jag hinner stoppa mig själv låter jag fingertopparna stryka över hennes mjuka läppar.

”Jag vill inte ha dig här,” viskar jag. ”Men jag kan inte låta dig gå heller. Åtminstone inte än.”

Först måste jag undanröja hotet mot hennes överlevnad. Sedan ska jag låta henne gå. Jag måste.

Som en skugga i natten glider jag tillbaka in i mörkret, tar en sista blick på hennes perfekta ansikte. Sedan lämnar jag lägenheten och går tillbaka till mitt hus, med vetskapen om att jag inte kommer kunna sova resten av natten.

Hon är för nära, men samtidigt inte nära nog.

Hur dog hennes mamma?

Jag måste ta reda på allt jag kan om henne. Jag vill veta var hon kommer ifrån. Jag måste veta vem hennes styvfar är, vad han gjorde mot henne och varför.

Jag sms:ar Rainier och säger åt honom att möta mig på klubben i morgon vid tolv. Jag ska låta honom börja jobba på att ta reda på exakt vem Miss Draven Piccoli är. Jag behöver ha allt det här avklarat innan nästa fullmåne.

Jag kastar en blick på klockan på spiselkransen och ser att den redan är fem på morgonen. Jag blänger på min säng och kroppen som ligger där. Margo är ingenting jämfört med den sexiga, svarthåriga skönheten som på ett störande sätt har klivit in i mitt liv.

Tänk att jag så sent som i går knullade Margo här, i just det här rummet.

Nu räcker bara minnet för att få det att knyta sig i magen.

Jag tänker inte ligga med henne. Jag kan inte.

Jag stirrar ner på mobilen och bokar den tidigaste skjuts jag kan få för att skicka hem Margo. Sedan rycker jag på axlarna och slår om knappen som öppnar persiennerna till alla fönster i mitt rum. Jag skulle kunna intala mig att jag gjorde det för att kunna hålla uppsikt över lägenheten härifrån, men det vore en lögn.

Jag gjorde det för att jag inte ville att Draven skulle titta hit och undra om jag kanske låg och knullade Margo.

Jag vill att flickan jag vägrar behålla ska veta att det inte finns någon annan än hon.

Herregud, jag är dum i huvudet.

Antar att jag borde börja med frukosten.