87: Rosa, rosa, rosa.

Jag låg fortfarande fast i de rosa filtarna när morfar Khan bestämde att behandlingen behövde ”levla upp”.

”Upp, upp, upp!” dundrade han och klappade händerna. ”Att sitta är för ledsna människor, och vi är inte ledsna människor längre. Vi är aktiva människor, drivna av honungskaka!”

Jag kikade fra...

Logga in och fortsätt läsa