Kapitel 1 Ödesdigra natten
I den lyxiga presidentsviten låg Elena Reed under en lång, muskulös man, deras kroppar sammanflätade i en andlös omfamning. De ovana förnimmelserna gjorde henne yr och vimmelkantig, som om hon inte hade något att hålla sig i.
Elena kämpade för att öppna ögonen, desperat efter att få se mannens ansikte, men varje ny våg drog henne längre ner i njutningens djup.
Flera timmar senare, helt utmattad, sjönk Elena ihop på den enorma sängen. Halvt medvetslös kände hon något svalt vid halsen – ett rubinhänge som mannen varsamt fäste runt hennes strupe innan han försvann.
Hon sov till middagstid nästa dag, slut ända in i märgen. När hon till sist vaknade stod hennes styvsyster, Mandy Reed, vid sängen med armarna i kors och en blick som drypande av förakt.
Elena drog snabbt lakanet tätare om kroppen och försökte dölja blåmärkena som prickade huden. När hennes skräckslagna ögon mötte Mandys vände Mandy bort blicken, tog sin handväska från sidobordet, drog fram en check och slängde den nonchalant på sängen bredvid Elena.
”Ditt jobb här är klart. Här är åtta miljoner kronor. Ta dem och lämna Pinewood City i dag”, sa Mandy kallt.
”Och det som hände i natt håller du för dig själv och låtsas som att det aldrig har hänt”, fortsatte hon. ”Annars kan jag få dig att försvinna spårlöst, och jag kan göra allt din mamma lämnade efter sig till aska. Elena – du gör bäst i att sköta dig.”
Efter att ha levererat hotet gav Mandy Elena ännu en föraktfull blick innan hon gick. När hon vände sig om råkade hennes ögon fastna på den röda blodfläcken på lakanet.
Om Elena inte redan hade förlorat sin oskuld – varför skulle Mandy ha lagt åtta miljoner kronor på att få Elena att ligga med den där mannen?
Som tur var hade hon drogat Elena kvällen innan, så Elena skulle förmodligen inte kunna känna igen mannen. Hon skulle aldrig få veta att mannen från natten var Harrison Frost – affärstitanen vars namn fick Pinewood City att darra.
När Mandy hade gått satt Elena kvar på sängen och stirrade tomt på checken i sin hand.
Det här var priset på hennes värdighet och oskuld – åtta miljoner kronor. Tillräckligt för att åka utomlands och läsa vidare inom medicin.
Om hennes mamma inte hade dött så tidigt, om hennes pappa inte hade gift sig med Christine Hayes – hur kunde hon ha sjunkit så här djupt? Att tvingas byta bort sin kropp för att ha råd med sin utbildning?
Elena log bittert. Men det fanns en bitter tröst i det – åtminstone skulle hon inte längre vara skyldig familjen Reed någonting.
När hon hade stoppat undan checken tog hon på sig kläderna från kvällen innan, lätt skrynkliga,
Två dagar senare klev Elena ombord på ett plan som skulle ta henne utomlands.
En månad senare, i ett främmande land, när läkaren räckte Elena resultatet av graviditetstestet, blev hon helt ställd.
Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att en enda natt av hetta skulle leda till en graviditet. Hon visste inte ens vem som var barnets far – hon mindes nästan ingenting av mannen. Det enda hon kom ihåg var att han inte hade varit snål; rubinhänget han hade hängt runt hennes hals verkade vara värt en del.
Nio månader senare låg Elena på operationsbordet och födde trillingar. Tyvärr, när hon hade återhämtat sig tillräckligt för att få träffa sina bebisar, berättade läkarna för henne att ett av barnen på mystiskt vis hade försvunnit.
Fem år senare, på Pinewoods internationella flygplats, gick Elena genom ankomsthallen med händerna om två nästintill identiska tvillingar – en pojke och en flicka – och med bara lite bagage.
Att återvända till staden rörde upp en härva av känslor inom Elena.
Hennes son Connor såg upp på henne och frågade: ”Mamma, är det här staden där du växte upp?”
Elena strök Connor varsamt över huvudet och svarade mjukt: ”Ja, Connor, det här är staden där jag en gång bodde.”
”Men mamma, är du säker på att vi kan hitta vår försvunna syster i den här staden?” frågade Elenas dotter Mia, med sin lilla röst färgad av nyfikenhet.
Elena suckade tyst, blicken riktad långt bort. Efter en stund sa hon: ”Din gudmor har fått fram några spår. Vi borde kunna hitta henne snart, om inget går snett.”
Precis när Elena hade pratat färdigt med Mia ringde telefonen. När hon såg på skärmen såg hon att det var hennes gamle skolkamrat, doktor Nathan Parker.
”Elena, jag är verkligen ledsen. Jag hade tänkt komma till flygplatsen och hämta er när ni kom, men jag fick en akutoperation. Jag kom ut sent och hann inte,” förklarade Nathan.
Nathan arbetade på Westland sjukhus som vice vd. Med hans fullspäckade schema och alla operationer var det inte konstigt att han inte hade hunnit träffa Elena.
”Ingen fara. Vi tar en taxi. Vi ses på sjukhuset,” svarade hon.
”Bra. Tack för att du har förståelse, Elena. Operationen på Zanders pappa väntar på att du ska ta över som ansvarig.”
När samtalet med Nathan var avslutat tog Elena och barnen snabbt en taxi och lämnade flygplatsen.
Samtidigt rullade en rad lyxbilar fram till flygplatsentrén.
Mandy klev hastigt ur en av bilarna tillsammans med flera assistenter och skyndade mot utgången.
Mandy instruerade alla att vänta vid flygplatsens utgång med välkomstskyltar. När hon plötsligt vände på huvudet fick hon syn på taxin med Elena och barnen när den passerade förbi.
Mandy ryckte till, och hjärtat hoppade till. Hade Elena kommit tillbaka?
Hon tog några steg fram för att se bättre när Harrison dök upp bredvid henne, med en blek femårig flicka i famnen. Hans långa gestalt och auktoritära utstrålning gjorde honom till blickfång trots barnet han bar.
När Mandy såg Harrison komma fram skyndade hon sig att möta honom.
”Harrison,” sa hon med söt röst.
Harrison såg ner på Mandy med en kall blick. Efter ett ögonblick rörde sig hans smala läppar svagt när han talade, med avmätt ton.
”Är du säker på att doktor Ella Johnson anlände till Pinewood på det här flyget?” frågade han.
Mandy nickade. ”Ja, jag har kollat med mina kontakter. Doktor Johnson var definitivt med på det här flyget. Doktor Johnson är en enastående läkare. När vi hittar henne kommer Lily att bli bra.”
Efter det såg Mandy ömt på den lilla flickan i Harrisons armar.
När Lily märkte Mandys blick på sig spände hon sig plötsligt av en oförklarlig oro, och kröp instinktivt ihop i en liten boll i sin pappas skyddande famn.
