Kapitel 2 Läkarens återkomst
Mandy kunde inte dölja avskyn i blicken när hon såg på Lily, som alltid hade varit omöjlig att vinna över trots år av ansträngningar.
De senaste fyra åren hade Mandy låtsats bry sig om Lilys välmående, sett till hennes dagliga behov och ofta följt med henne på läkarbesök. Om Lily inte hade varit hennes biljett till att bli fru Frost hade Mandy inte slösat en sekund på att försöka vinna hennes tillgivenhet.
Trots att Lily uppenbart ogillade henne, satte Mandy ändå på sig ett tappert leende och sträckte armarna mot henne.
”Lily, kom till mamma och kramas”, kuttrade hon.
Vid Mandys ord vände Lily genast bort ansiktet och klamrade sig hårt fast runt Harrisons hals.
”Men jag vill att pappa håller mig”, sa hon med sin barnröst. ”Pappa, håll mig.”
När Harrison såg Lilys reaktion strök han henne mjukt över ryggen, ömt.
”Det är okej, hjärtat. Var inte rädd. Pappa är här. Pappa håller dig”, tröstade han henne innan han vände sig mot Mandy med en kall blick.
”Lily är fortfarande väldigt liten. Om hon inte vill att du håller henne, tvinga henne inte”, sa han bestämt. ”Just nu är det viktigaste du kan göra att hitta Dr Johnson.”
Precis när Harrison hade sagt klart kom hans assistent Simon fram med en telefon i handen.
”Herr Frost, vår kontakt på sjukhuset ringde nyss. Dr Johnson har redan kommit till Westland allmänna sjukhus.”
När Mandy hörde det skiftade hennes ansiktsuttryck på ett ögonblick.
”Va? Vi har stått här med välkomstskylten hur länge som helst, och så åkte hon direkt till sjukhuset?” Mandy hade försäkrat Harrison om att Ella skulle vara på det här planet. Nu när de missat henne skulle Harrison garanterat inte vara nöjd.
Simon kastade en obekväm blick mot Mandy och väntade på Harrisons svar.
Efter en stund befallde Harrison: ”Vi åker till sjukhuset.”
Samtidigt satt Elena, som redan hade kommit till sjukhuset, och gick igenom provsvar och operationsplaner för Zanders pappa tillsammans med Nathan.
Nathan stod bredvid henne och förklarade läget. ”Elena, min kompetens räcker inte riktigt för ett så här komplicerat ingrepp. Med patientens höga ålder är jag inte säker på att jag klarar det. Därför ringde jag dig – vi behöver din expertis.”
Medan hon granskade handlingarna svarade Elena sakligt: ”Det är lugnt. Den här typen av fall är ovanlig här hemma, och operationen är väldigt svår. Säg till operationssalen att vi börjar om trettio minuter. Jag behöver dig som assistent.”
Nathan nickade utan att tveka. ”Självklart. Det är en ära att få assistera dig.”
Elena hade faktiskt tillbringat flera år utomlands med att finslipa sina kirurgiska tekniker. Hennes medicinska skicklighet var inte bara oöverträffad på hemmaplan, utan också högt respekterad internationellt. Ändå föredrog hon att hålla en låg profil, arbeta under namnet Ella Johnson och bli något av en gåtfull figur i läkarkretsar.
Om det inte hade varit för hennes tidigare koppling till Nathan som före detta klasskamrater hade hon inte vågat ta sig an fallet med Zanders pappa.
När alla förberedelser inför operationen var klara pratade Elena med sina två barn innan hon gick in i operationssalen.
”Connor, Mia, jag vill att ni båda väntar tyst i väntrummet. Den här operationen kommer att ta ganska lång tid, så sköt er nu”, sa hon mjukt. ”Så fort det är över kommer er gudmor till sjukhuset och hämtar oss. Behöver ni något, säg bara till personalen här – de hjälper er.”
Båda barnen nickade lydigt. Connor höll i en laptop medan Mia kramade en snabb smartphone, och båda var helt uppslukade av sina skärmar.
Connor vinkade iväg Elena. ”Mamma, oroa dig inte för oss. Jag tar hand om Mia.”
Elena såg på sina barn med stolthet. Genom åren, trots hennes krävande arbetstider och ekonomiska press, hade båda barnen blivit förvånansvärt självständiga, och det hade varit en välsignelse för henne.
När hon hade fått barnen på plats gick Elena in i operationssalen.
Just då kom Harrison och Mandy till sjukhuset med sitt följe. När de fick höra från sin kontakt att doktor Johnson redan hade gått in i en operation, blev Harrison orolig.
Hans dotter Lily hade fötts med ett lindrigt hjärtfel. I flera år hade han tagit henne till sjukhus både i Sverige och utomlands, men ingen läkare hade varit villig att operera henne. När han hade hört talas om Ellas enastående skicklighet hade han hoppats kunna få hennes hjälp för Lily, men gång på gång hade de missat varandra.
Mandy märkte Harrisons oro och frågade: ”Harrison, vad ska vi göra nu?”
Harrison kastade en irriterad blick på henne. ”Det finns inget annat att göra än att vänta.”
”Men tänk om hon inte kommer ut på flera timmar? Ska vi verkligen sitta här hela tiden? Hon är ju bara läkare – är hon inte lite väl kaxig?” klagade Mandy.
Harrison vände sig mot henne, missnöjd. ”Mandy, tänk på vad du säger. Hon är inte ’bara en läkare’ – hon är en av de främsta kirurgerna i världen. Lilys operation hänger helt på hennes beslut”, påminde han henne strängt. ”Det handlar om vår dotters hälsa. Bryr du dig inte alls om det?”
Inför Harrisons frågor pressade Mandy fram ett stelt leende. För att nå sina mål lade hon sig till med en undergiven ton.
”Harrison, det var inte så jag menade. Jag sa det utan att tänka, för jag är så orolig för Lily”, förklarade hon. ”Jag är hennes mamma – hur skulle jag kunna låta bli att bry mig om hennes hälsa? Jag skulle ge mitt eget hjärta för henne om jag kunde.”
Orden lät ihåliga; tanken på att offra sitt hjärta för Lily var absurd.
Harrison släppte bråket, letade upp en stol och satte sig ner med Lily i famnen.
Under hela väntan fortsatte han att ta hand om Lily med stor omsorg, till och med genom att mata henne med frukt bit för bit för att vara säker på att hon inte skulle sätta i halsen.
När Mandy såg Harrisons ömma omsorg om Lily sköljde en våg av svartsjuka över henne. Den där lilla snorungen hade haft tur från första stund – vad hade hon gjort för att förtjäna Harrisons kärlek?
Harrison hade tänkt vänta utanför operationssalen på Ella, men mitt i väntan fick han ett viktigt samtal om en brådskande fråga på företaget som krävde hans omedelbara uppmärksamhet.
När Mandy insåg hur pressat läget var tog hon chansen att kliva fram.
