Kapitel 3 Spegelbild

Mandy stod bredvid Harrison och talade lågt. ”Harrison, du borde åka och ta hand om jobbet på företaget. Jag stannar här och tar hand om Lily. Så fort Dr Johnson kommer ut ber jag henne titta till henne.”

På grund av brådskande affärsangelägenheter var Harrison angelägen om att ge sig av. Efter en stunds betänketid gick han med på Mandys förslag och lämnade Lily i hennes vård, innan han åkte därifrån tillsammans med Simon och hans team.

Under tiden stannade Mandy hos Lily och väntade utanför operationssalen.

Inne på operationssalen pågick operationen, med Elena och Nathan helt fokuserade på sitt arbete.

Lille Connor höll sin bärbara dator i famnen och knappade snabbt, samtidigt som han pratade med Mia, som spelade ett mobilspel.

”Mia”, sa Connor, ”mamma sa att vår syster är här i Pinewood City. Hur ska jag hitta henne?”

Mia, med blicken fastklistrad vid spelet, kastade en snabb blick på Connor.

”Connor, är inte du världens minsta hacker? Att hitta någon borde inte vara så svårt för dig. Eftersom hon är vår trilling ser hon säkert precis ut som vi. Varför kör du inte en stor datakoll? Det kanske leder dig till henne.”

Mias förslag gav Connor ny motivation.

Han berömde henne. ”Mia, du är så smart!”

Mia log blygt och gick tillbaka till sitt intensiva spelande.

I spelet kommenderade hon en annan spelare. ”Din fegis, skynda dig och följ Bossen! Jag skyddar dig.”

Faktum var att Mias användarnamn i spelet var ”Bossen”. Connor, som fortfarande skrev på sin laptop, kunde inte förstå hur en femåring kunde ha fräckheten att kalla sig ”Bossen” inför andra.

Var det bara för att hon var bra på att spela?

Zanders pappas operation var komplicerad och skulle ta flera timmar.

Connor och Mia stannade kvar i väntrummet utanför operationssalen, var och en upptagen med sitt. Trots att de var så små hade de sedan länge vant sig vid sin mammas hektiska schema.

Samtidigt satt Lily utanför operationssalen och kastade försiktiga blickar mot Mandy bredvid henne.

Mandy var uppslukad av sin telefon och verkade chatta med någon.

Lily vågade inte störa henne och sa bara lågt: ”Mamma.”

Första gången reagerade Mandy inte.

Lily höjde rösten lite och ropade igen: ”Mamma.”

När Mandy hörde Lily fräste hon irriterat.

”Vad är det för fel på dig? Du låter som om du försöker kalla på ett spöke. Har du något att säga så säg det. Sättet du ropar på är skitstörigt.”

Lily ryckte till när hon blev utskälld. Hon höll sig om magen, orolig, och frågade Mandy försiktigt.

”Mamma, jag har ont i magen. Jag måste verkligen på toaletten. Kan du följa med mig, snälla?”

När Mandy hörde att Lily ville att hon skulle följa med till toaletten förändrades hennes uttryck direkt. Vad menade Lily? Att hon ville att Mandy skulle följa med och torka henne?

Mandy rynkade pannan.

Hon skällde på Lily. ”Lily, du är redan fem år. Kan du inte gå på toaletten själv? Varför ska jag behöva följa med? Vad tänker du med? Har inte fröknarna på förskolan lärt dig? Jag är så less på det här! Du är bara besvär hela tiden.”

Lily, som redan var blyg och rädd för Mandy, började gråta när hon blev utskälld, tårarna kom direkt.

”J-jag, jag…” stammade hon och fick inte fram en hel mening.

När Mandy såg Lilys reaktion blev hon ännu mer irriterad.

”Hela dagen, allt du gör är att gråta, som om jag hade gjort något fruktansvärt mot dig. Okej, gå på toaletten själv då. Om jag ser en enda tår till från dig ska du få se på en örfil. Skärp dig.”

När hon hade sagt det tog Mandy tag i Lilys arm och halvdrog henne mot toaletten. Hon ryckte henne framåt, och den lilla armen blev snabbt blå och lila.

Även om det gjorde ont vågade Lily, utan sin pappa i närheten, inte säga något.

Hon bet sig i läppen och följde med Mandy till toaletten.

Vid toalettdörren knuffade Mandy in Lily. Sedan tog hon fram mobilen och började pilla på den igen.

”Skynda dig, få mig inte att vänta för länge. Annars kanske någon tar dig, och då får du skylla dig själv.”

När Lily märkte Mandys ton vågade hon inte störa henne mer. Hon gick försiktigt in på toaletten.

Hon hade varit klen sedan födseln. Innan hon ens hade fyllt ett år fick hon diagnosen ett allvarligt hjärtfel. På grund av det tog alla i familjen Frost extra väl hand om Lily.

Till och med när Lily gick på toaletten brukade någon följa med henne och hjälpa henne att dra upp byxorna, rädd att hon skulle böja sig fel, belasta hjärtat och orsaka skador som inte gick att reparera.

Med så omsorgsfull omvårdnad hade Lilys förmåga att klara sig själv blivit något eftersatt. Dessutom var hon lite kortare än andra barn i hennes ålder.

Lily stapplade in på damtoaletten och kämpade för att få upp dörren till ett bås.

Just då behövde Mia, som hade suttit och spelat på mobilen, också gå på toaletten efter att ha druckit för mycket vatten.

Som av en slump hade vilohörnan där hon och Connor höll till en annan utgång som ledde direkt till toaletten.

Mia lade ifrån sig mobilen, sa till Connor och gick rakt mot toaletten.

Så fort hon klev in fick hon syn på en liten flicka, något kortare än hon själv, som med tårar i ögonen drog upp byxorna.

När Mia tittade på flickan tyckte hon att hon var slående lik henne själv.

Nej, inte bara lite bekant – hon var otroligt lik.

Mia kände det som om hon tittade på sig själv i en spegel, och Lily såg på Mia med samma förvirring.

De stod mitt emot varandra, helt ställda.

Och som om det inte räckte hade de dessutom samma kläder den dagen: en vit skjorta, långbyxor och identiska knutar i håret. Till och med hudtonen var densamma.

Det snurrade i Mias huvud. Kunde den här lilla flickan vara deras försvunna syster?

Men hon verkade ju till och med kortare än Mia.

Nej, hon var tvungen att ta reda på vad som pågick.

Mia sträckte ut handen, tog Lily i handen och drog henne fram till spegeln. Hon pekade på deras identiska ansikten i spegelbilden och sa: ”Vi är väldigt lika, eller hur?”

Lily nickade. ”Ja.”

”Så… vi kanske är systrar?”