Kapitel 4 Felaktig identitet
Lily kliade sig på sitt lilla huvud och tänkte i några sekunder innan hon svarade: ”Men mamma har bara haft mig som barn.”
Hennes ord fick Mia att höja på ögonbrynet.
”Är du säker på att din mamma är din biologiska mamma? Har ni två någonsin gjort ett DNA-test?”
När Mia nämnde DNA-test blev Lily helt stum.
Med tanke på hur Mandy behandlade henne – kunde det vara möjligt att Mandy inte var hennes riktiga mamma? Tanken började ta över Lilys unga sinne.
Nu när hon inte längre var säker på om Mandy verkligen var hennes mamma kände Lily ett behov av att bevisa att hon hade föräldrar som älskade henne. Så hon tog upp Harrison.
”Jag gjorde ett DNA-test med min pappa. Jag är definitivt hans biologiska dotter”, sa hon. ”Pappa älskar mig jättemycket. Han avgudar mig.”
Det fick Mia att höja på ögonbrynet igen.
”Din pappa verkar inte särskilt bra om du frågar mig”, sa hon. ”Om han verkligen älskade dig skulle han inte lämna dig här, ensam, så att du står och gråter.”
Lily sänkte blicken, sårad, och slutade prata.
Mia tog chansen att så ett frö i Lilys huvud. ”Titta så lika vi är. Kanske är du min syster som varit borta länge? Tänk om vi gjorde ett DNA-test?”
Lily sjönk ner i djupa funderingar, som om Mias förslag började påverka henne.
Mia ville ställa fler frågor till Lily om hennes situation, men just då ekade Mandys otåliga röst utifrån badrumsdörren.
”Lily, har du ramlat i toaletten eller? Kom ut nu!” skrek Mandy. ”Om du inte kommer ut direkt kan du lika gärna stanna där inne för alltid!”
När Lily hörde Mandys röst ryggade hon instinktivt tillbaka. Hon gav Mia en sista, menande blick innan hon gjorde sig redo att gå.
Just då verkade Mia få en idé. Hon puttade Lily mot andra sidan av badrummet och rusade själv mot dörren.
Innan Lily hann förstå vad som hände hade Mia redan gått ut och ställt sig mot Mandy.
Trots sin unga ålder hade Mia ett hett humör. När hon stötte på någon hon inte gillade gick hon rakt på sak och konfronterade personen. De som kände henne väl hade gett henne smeknamnet ”Fröken Konfrontation”.
Och helt i sin stil lät Mia inte Mandy komma undan.
”Mamma, har du någonsin ramlat i en toalett? Eller bodde du kanske i en förut?” frågade Mia Mandy med gravallvar.
Mandy, som varit uppslukad av sin telefon, kände hur ansiktet omedelbart mörknade. Hon undrade hur Lily kunde ha förändrats så mycket – var det här verkligen samma timid flicka som alltid kröp ihop inför henne?
Med bister min skällde hon på Mia.
”Lily, hur vågar du skälla på mig?”
Mia spände läpparna och gav igen. ”Det var du som pratade så med mig först. Varför får inte jag prata med dig på samma sätt?”
”Du!”
Mandy kokade av ilska. Hon var inte den som svalde sin stolthet i första taget.
När hon försäkrat sig om att ingen var i närheten sträckte hon fram ena handen mot Mia. Naglarna var målade i starka färger, vassa och hotfulla. Hon körde in dem i Mias arm.
Den skarpa smärtan fick Mias ansiktsuttryck att förändras, och tårarna steg i ögonen på henne.
Inte ens det räckte för att tillfredsställa Mandy, som fortsatte att skälla på henne. ”Din lilla unge. Den här gången lär jag dig bara en läxa. Om du vågar säga emot mig igen kan jag strypa dig.”
Mia svalde ilskan och gav inte igen mot Mandy.
Hon hade sin egen plan. Tidigare hade hon hört Lily säga att hennes pappa älskade henne över allt annat. Mia tänkte använda Lilys pappa för att lära den här hemska kvinnan, som vågade göra henne illa, en läxa.
När Mandy såg att Mia inte längre vågade säga emot, tittade hon på henne med självgod belåtenhet.
Vilken liten slyngel. Precis den där eländiga kvinnans unge, helt lik sin mamma. Utan uppfostran skulle hon aldrig lära sig att sköta sig.
Mandy släpade tillbaka Mia till väntrummet utanför operationssalen.
Minut för minut närmade sig den komplicerade operationen där inne sitt slut.
En utmattad Elena klev bort från operationsbordet.
Nathan följde vid hennes sida som en hängiven assistent och bad henne om ursäkt.
”Förlåt, Elena. På grund av mina begränsade kunskaper var du tvungen att operera direkt efter flygresan.”
Elena drog av sig operationshandskarna och torkade svetten ur pannan. ”Det är ingen fara. Vi är här för att rädda liv.”
”Avgiften för Zanders pappas operation förs över till ditt konto i morgon,” försäkrade Nathan henne. ”Jag har också ordnat ett hotellrum åt dig. Jag skickar adressen strax.”
Elena nickade.
Just då skyndade Nathans assistent fram.
”Dr Parker, jag måste informera dig om att Harrison Frost från Frost Industries kontaktade mig. Han vill träffa dr Johnson.”
När Nathan hörde Harrisons namn rynkade han pannan.
”Vad vill han henne?” frågade han.
Assistenten förklarade, ”Hans dotter mår inte bra. Han vill att dr Johnson undersöker henne.”
Nathan var tyst en stund innan han svarade, ”Om han vill ha vård får han följa rätt rutiner. Vad är det för sätt att stå utanför operationssalen och försöka överrumpla dr Johnson?”
”Säg åt dem att gå. Dr Johnson har precis avslutat en komplicerad operation och hon är utmattad.”
”Det var allt.”
Nathan avvisade bestämt sin assistants begäran.
Assistenten stod kvar, obekvämt. Om familjen Frost hade kunnat kontakta Ella direkt skulle de inte ha väntat utanför operationssalen i ett halvt dygn.
Orolig för att hennes barn hade fått vänta för länge i loungen bytte Elena om och gick dit.
Just då ringde hennes vän och assistent, Charlotte Rose.
”Elena, jag är nere vid sjukhuset. De låter mig inte parkera här. Ta ner barnen snabbt.”
Elena bekräftade och skyndade in i loungen.
När hon bara såg Connor sitta ensam och spela på sin dator frågade hon, ”Connor, var är Mia?”
