Kapitel 5 En fars raseri

Connor såg upp på Elena och sa: ”Mia gick på toaletten.”

Elena snurrade runt och skyndade mot toaletten. I farten ropade hon: ”Connor, packa ihop våra saker snabbt, snälla. Charlotte väntar på oss där nere. Det är svårt att hitta parkering, så vi måste skynda oss.”

Innan hon ens hade pratat klart hade Elena redan trängt sig in på toaletten.

Där inne stod Lily på tå och sträckte sig efter handfatet för att tvätta händerna. Innan hon hann reagera stormade Elena in, lyfte upp henne och skyndade tillbaka mot personalrummet.

Med Lily tätt mot bröstet blev det helt tomt i huvudet på henne. När den mjuka, välbekanta doften från Elenas kropp nådde hennes näsa sköljde en oväntad våg av trygghet och samhörighet genom henne, med kvinnan som höll henne.

När Elena bar tillbaka Lily till personalrummet hade Connor redan packat ihop allt. Elena tog honom i handen och drog honom snabbt med sig nerför.

Samtidigt, när Harrison hade avslutat sitt arbete, gick han tillbaka för att ännu en gång vänta utanför operationssalen.

Så fort Mandy fick syn på Harrison på väg mot henne gick hon ivrigt fram.

”Harrison, lampan utanför operationssalen slocknade nyss. Operationen måste vara klar. Om vi går dit nu hinner vi garanterat få tag i doktor Johnson.”

I närheten råkade Mia höra Mandys plan att stoppa Ella, och tankarna började rusa. Elena hade precis genomfört en stor operation och var helt slut. Om de trängde in henne nu, vem visste hur utmattad hon skulle bli.

Nej, hon kunde absolut inte ge Mandy chansen att glänsa inför Harrison.

Även om Mia ännu inte hade fått bekräftat om den långe, skräckinjagande Harrison verkligen var pappan som Lily hade pratat om, var hon fast besluten att ingripa.

Harrison brydde sig inte om Mandys försök att fjäska och tog mjukt Mia i handen och ledde henne mot operationssalen.

I samma ögonblick blev Mia övertygad om att Harrison verkligen var pappan Lily hade nämnt – samma man som hade gjort faderskapstestet med henne. Hon var tvungen att medge att Harrison verkade behandla sin dotter riktigt bra.

Fast besluten att hämnas för nypet Mandy hade gett henne kastade sig Mia – den lilla dramatiska skådespelerskan – rakt in i sin roll.

Precis när Harrison ledde henne i handen mot operationssalen började Mia – som bara sekunder tidigare sett helt normal ut – plötsligt tjuta för full hals.

”Pappa, det gör ont! Jag har ont!”

Harrison föll genast på knä, och paniken stramade åt hans ansikte.

”Lily, vad är det? Var gör det ont? Säg till.”

Mandy stod bredvid Harrison och såg på, allt mer nervös. Hon kastade en skarp blick på Mia och varnade henne tyst att hålla tyst.

Tyvärr för Mandy var Mia inte Lily – hon var inget barn som lät sig skrämmas hur lätt som helst.

Medan Harrison undersökte henne såg Mia till att visa blåmärket där Mandy hade nypt henne.

Så fort Harrison fick syn på det lila märket mörknade hans min. Det kändes som om luften runt honom blev flera grader kallare.

"Lily, säg till mig – hur fick du det där blåmärket?"

Mia kände hur en våg av tillfredsställelse sköljde över henne. Hade inte Mandy nyss gett henne den där hotfulla blicken? Bra. Då skulle hon lära Mandy en läxa.

Mia sneglade skyggt på Mandy och vände sig sedan mot Harrison med en liten, bekymrad min. Hon drog efter andan som om hon ville gråta, men sa ingenting.

Den där enda blicken räckte. Harrison förstod allt. Så blåmärket på barnet hade Mandy orsakat?

"Mandy, säg mig – hur fick Lily det här blåmärket?" krävde Harrison, med en hård och obeveklig röst.

Mandy fick panik. Hon stammade: "Harrison, lyssna, jag—"

Innan Mandy hann säga ett ord till började Mia gråta och kastade sig i Harrisons famn.

"Pappa, det är inte mammas fel. Lily var dum. Lily gjorde mamma arg, så mamma nöp Lily. Jag är inte snäll. Jag är ingen duktig flicka. Jag måste bli stor fort så mamma inte behöver ta mig till toaletten."

Harrisons ansikte hårdnade. Långsamt vände han sig mot Mandy.

"Mandy!"

"Harrison, jag—"

Mandy var så skräckslagen av uttrycket i Harrisons ansikte att hon knappt fick fram ett ljud. Hon stod bara där och stirrade på honom, och tryckte ner impulsen att explodera på Mia.

"Mandy, hur många gånger ska jag behöva säga det? Om du vill ta hand om Lily är det okej. Om inte, så ska jag inte belasta dig, för hon är min dotter och jag tar ansvaret för henne. Hon har ett hjärtfel. Hon är skör. Jag är alltid extremt försiktig med henne, rädd att hon ska göra sig illa. Hur vågar du nypa henne? Letar du efter problem?"

Harrison reste sig tvärt, ögonen brann av ilska när han borrade blicken i Mandy.

När Mia såg hans raseri beundrade hon honom. Han var faktiskt riktigt bra mot Lily – som en riktig pappa.

Men vänta nu.

Lily hade sagt att ett faderskapstest bekräftade att Harrison var hennes biologiska pappa. Och Lily var med största sannolikhet hennes enäggstvillingsyster.

Om det stämde… kunde den här mannen också vara hennes och Connors biologiska pappa?

Bara den tanken fick Mias lilla huvud att rusa av möjligheter.

Tillrättavisad av Harrison knep Mandy hårt om fållen på sin tröja, för rädd för att ens andas.

Det här var illa – Harrison såg ut som om han faktiskt skulle kunna döda henne. Hon var tvungen att lugna ner situationen, omedelbart.

Som om skulden plötsligt hunnit ikapp henne kvävde Mandy en snyftning och drog den gråtande Mia intill sig i en hård kram.

Mias lilla kropp spändes direkt, helt tagen på sängen.