Kapitel 10 Att möta en college-vän när man köper en limo
Nästa morgon, efter att ha ätit frukosten som Wendy hade fixat, begav sig William ut. Han ville köpa en bil. Tidigare hade han inte råd, men nu när han hade pengar siktade han på en lyxbil, åtminstone dyrare än en BMW.
"Vad är grejen med en BMW? Jag ska ha en Ferrari," tänkte William. Han ville köpa en bil som var tio gånger dyrare än Daniels, bara för att överglänsa honom.
Med pengar på fickan behövde han en iögonfallande bil för att visa upp sin nyfunna rikedom. Dessutom var det klassträff imorgon, och att dyka upp i en limo skulle ge honom rejält med respekt. Med den tanken ringde William en taxi och styrde kosan mot Azure, en butik som specialiserade sig på limousiner.
Men idag var William klädd supercasual, i billiga kläder och skor från en gatuloppis, vilket fick honom att se ut som han var pank. Som tur var blev han inte utslängd av någon säkerhetsvakt den här gången, men ingen av säljarna brydde sig om att hjälpa honom heller. De ignorerade honom bara.
William märkte att en massa säljare bara stod omkring, men de agerade som om han var osynlig, antagligen för att han inte såg ut som någon som hade råd med en limo. "Hej, jag vill köpa en bil, den dyraste ni har," sa William, tydligt irriterad.
"Den kostar över sex miljoner dollar. Har du ens råd med det?" Till slut kom en ung kille i en skarp kostym fram, men hans ton var drypande av sarkasm.
"Se upp med vad du säger, annars lämnar jag in ett klagomål. Skicka hit en riktig säljare," svarade William kallt. När killen hörde ordet "klagomål" såg han lite rädd ut och backade snabbt undan.
De andra säljarna ville inte heller ha med William att göra. Han såg fattig ut men hade en dålig attityd, och om han klagade skulle de få böta.
En säljare viskade, "Vad gör vi? Ska vi låta Ella ta hand om det? Hon är på toaletten och vet inget om den här killen."
En annan säljare nickade. "Ja, bra idé."
"Okej, då kör vi på det." Efter att de seniora säljarna avslutat sitt lilla samtal kom Ella Powell ut från toaletten.
"Ella, det finns en ny kund som kollar på bilar. Du har inte nått din försäljningskvot den här månaden, så vi bestämde att ge honom till dig. Gå och visa honom bilarna. Lycka till!" Säljarna låtsades vara vänliga och överlämnade William till henne.
"Verkligen? Det är fantastiskt, tack!" Ella verkade oskyldig och förstod inte att de satte henne i knipa. Hon rättade till sina kläder, log och gick fram till William. "Hej där! Kollar du på bilar? Ser du något du gillar?"
William betraktade en vit Ferrari när han hörde en vänlig röst bakom sig och vände sig om. Han såg en bländande ung kvinna i en svart, professionell kjol som tillförde en viss lockelse. Men det var något bekant med henne, som om han hade sett henne förut.
Medan han försökte placera henne, kände Ella igen honom först. Trots att det gått flera år, tvekade hon och frågade: "Är du William?"
"Ja, och du är Ella, eller hur?" William mindes henne så fort hon sa hans namn. Hon hade varit vice ordförande i litteraturklubben på högskolan. William hade gått med på grund av sitt intresse för litteratur och kommit ganska nära Ella. De hade en bra relation under hela högskoletiden.
"Ja, vilken liten värld!" Ella log brett. Under högskoletiden var William hennes förtrogne, och de pratade ofta om litteratur och till och med sina framtidsplaner.
"Jobbar du som säljare här? Var du inte redaktör på en tidning?" William mindes att efter examen hade hon fått ett jobb som redaktör på en tidning och var överlycklig eftersom det passade hennes huvudämne och intressen. Men nu, tre år senare, sålde hon bilar, vilket förvånade honom.
"Ska vi inte ens gå in på det. Numera är alla inne på sociala medier. Tidningar är inte lika populära som de brukade vara. För att få det att gå runt var jag tvungen att byta till försäljning." Ella suckade, tvungen att anpassa sig till livets hårda verkligheter.
"Ja, sociala medier är grejen nu." William kände en nostalgisk känsla. Tiderna förändrades så snabbt, det var lätt att bli efter.
"Vad gör du? Blev du producent?" Ella mindes Williams högskoledröm om att bli en känd producent och rensa marknaden från dåligt gjorda filmer, med fokus på högkvalitativa produktioner.
"Jag fick en verklighetscheck, precis som du." William log bittert. Han hade arbetat hårt på sitt företag och till och med blivit programproduktionschef, men alla hans ansträngningar under tre år gick i stöpet eftersom han retade upp chefen.
"Det är okej, fortsätt kämpa. Så länge du lever finns det hopp. Förresten, är du här för att köpa en bil?" Ella försökte trösta honom och frågade sedan nyfiket.
"Jag vill köpa en Ferrari. Vad kostar den dyraste ni har?" frågade William utan att tänka.
Ella blev förbluffad, hennes mun öppnades något. Hon hade inte förväntat sig att William, efter tre år, skulle bada i pengar.
