
L'Ultimo Spirito del Lupo
Elena Norwood · Avslutad · 196.4k Ord
Introduktion
"LICANTROPI?! Hai appena detto LICANTROPI?!"
"Sì, Vera! Stanno arrivando! Prepara la tua gente."
Non potevo credere che avessimo davvero dei licantropi stasera.
Mi era stato detto crescendo che i licantropi e i lupi erano nemici mortali.
Le voci dicevano anche che, per proteggere il loro sangue puro, i licantropi non potevano sposare i lupi da generazioni.
Ero ancora sorpresa, ma non potevo permettere alla mia mente di vagare oltre. Sono una dottoressa.
Un lupo mannaro gravemente ferito entra di corsa attraverso la porta del pronto soccorso, tenendo in braccio un lupo privo di sensi. Mi precipito verso di loro e le infermiere, già nei loro vestiti e tacchi, vengono in loro aiuto.
Che diavolo è successo?
Rivolgo tutta la mia attenzione al licantropo gravemente ferito e per un momento, è come se potessi sentire il suo battito cardiaco rallentare nel mio petto. Controllo i suoi parametri vitali mentre un'infermiera, riluttante, lo collega a tutte le macchine. Quando metto la mano sulla sua testa per sollevargli la palpebra e controllare la risposta delle pupille, sento un'elettricità scorrere sotto le mie dita. Che diavolo...?
Senza preavviso, i suoi occhi si spalancano, spaventandomi e facendo salire alle stelle i nostri battiti cardiaci. Mi guarda intensamente; non avrei mai pensato che quegli occhi appartenessero a un uomo che è a malapena vivo.
Sussurra qualcosa troppo piano perché io possa sentire. Mi avvicino e mentre sussurra di nuovo, il suo cuore si ferma e la mia testa gira.
Ha appena sussurrato... compagna?
Kapitel 1
-Vera-
Ho passato la notte a rigirarmi nel letto, sperando che questa fosse la volta buona per dormire come si deve. L'orologio sul comodino segna le quattro; è già ora di alzarsi e non ho praticamente chiuso occhio. Indosso i miei leggings, il reggiseno sportivo, una canotta larga, le scarpe da corsa e parto.
La foresta a quest'ora del giorno è mozzafiato; solo il tenue bagliore del giorno imminente illumina il mio cammino. Gli uccelli iniziano a cinguettare, mentre i piccoli animali notturni si ritirano nelle loro tane; la nebbia tra gli alberi dà vita a tutto il paesaggio.
Mi fermo nel mio solito angolo, sulla scogliera che si affaccia sulla nostra celebre cascata. Si trova a una decina di miglia dalla casa del branco e ormai la si visita solo in occasione di cerimonie o celebrazioni particolari. È un peccato che la gente non venga più spesso ad ammirarla.
La Cascata di Giada prende il nome da tutto il verde che la circonda. Un sottile strato di muschio vivace, unico nel suo genere, ricopre la scogliera alta sessanta piedi da cui si getta l'acqua; la profonda piscina alla base è così limpida che lascia intravedere ogni pietra e sfumatura di verde sottostante. Sotto la giusta luce lunare, l'intera cascata sembra essere fatta di pura giada. Il dolce scrosciare dell'acqua fa di questo posto il luogo ideale per meditare.
Chiudo gli occhi e inizio a stirarmi, a respirare profondamente e a svuotare la mente, ma proprio mentre sto per sedermi, avverto che tutto intorno a me si immobilizza e un brivido mi percorre la schiena. I miei occhi corrono nervosi da un albero all'altro, da una pianta all'altra. È come se la foresta volesse avvertirmi che qualcosa non va; nella mia testa suonano campanelli d'allarme e un'ondata di paura mi attraversa la schiena.
Beh, buongiorno anche a te... La interrompo prima che possa andare oltre.
Mi servono degli esploratori alla Cascata di Giada.
Vera, cosa c'è che non va?
Non lo so ancora, ma...
Sì, lo so.
Non passano dieci minuti che una ventina di esploratori mi raggiunge, percependo la stessa tensione nell'aria che sento anch'io. La nostra Alfa arriva poco dopo, accompagnata dal suo compagno in forma di lupo. Siamo tutti a disagio, ma nessuno più di me. Anche da umana, nessuno è più in sintonia con la foresta di me. È la nostra Alfa a parlare per prima,
"Qualunque cosa sia, non sta colpendo solo Vera. Tutti, radunatevi in coppie e perquisite la foresta partendo dal lato nord. Tenetemi informata."
Gli esploratori obbediscono, lanciandosi nella foresta con un ululato. La nostra Alfa si rivolge a me,
"Dovresti tornare con noi, Vera. Hai una giornata importante davanti a te."
"Se non ti dispiace, Alfa..." borbotto.
"Se non ti dispiace... Sofia... Resterò qui ancora un po'. Forse posso aiutare."
Sofia, la nostra Alfa, è figlia del vecchio Alfa ed è la mia migliore amica. Ci conosciamo da quando eravamo giovani e sappiamo tutto l'una dell'altra, ma ora che lei è la nostra Alfa, questa conoscenza sembra un po' invadente. Ormai, chiamarla per nome non mi sembra più nemmeno appropriato. Mi guarda preoccupata,
"Per favore, stai attenta, sei una delle migliori guerriere che abbiamo, ma non puoi ancora trasformarti. Qualunque cosa ci sia là fuori, è abbastanza forte da farci sentire tutti a disagio."
Abbasso la testa a queste parole e lei sospira. Il fatto di non essere ancora riuscita a trasformarmi è per me fonte di grande preoccupazione. Qualsiasi lupo decente può trasformarsi all'età di 12 anni. Io ho 23 anni e ancora non riesco a connettermi con il mio lupo; a volte mi chiedo se sono davvero un licantropo.
Vedo Sofia che cerca di montare sulla schiena di suo marito. Detesta farsi portare così, ma con la gravidanza ormai avanzata, lui non le lascia alternative. L'aiuto a salire e lui si solleva con delicatezza, abbassando il muso verso di me in un silenzioso 'grazie'. Sofia mi stringe la mano prima di lasciarla andare e partire con il suo compagno.
Quando spariscono dalla mia vista, mi tolgo le scarpe e mi accovaccio, affondando le mani nella terra. Faccio un respiro profondo e inizio. La pelle d'oca mi ricopre tutto il corpo mentre mi connetto alla foresta. Il vento riprende a soffiare, alleviando quella sensazione di oppressione che mi stringeva prima.
Svuoto la mente e mi concentro solo sui sensi: l'umidità dell'aria che respiro, i miei capelli che si muovono al ritmo del vento, la pelle d'oca che mi ricopre.
5 minuti
15 minuti
30 minuti
Nonostante tutti i miei sforzi, non percepisco nulla. Sembra che qualunque cosa ci fosse, se ne sia andata insieme alla sensazione inquietante. Con un sospiro, prendo le scarpe in mano e, a piedi nudi, mi incammino nella foresta verso la casa del branco.
Mentre mi avvicino al bordo della foresta con la casa del branco in vista, il vento comincia a soffiare sulla mia schiena e mi fermo. Non devo nemmeno girarmi per percepirlo. Sollevo il viso e annuso l'aria: è un odore inconfondibile.
Odora di sangue. Di tanto, troppo sangue.
Corro verso la casa del branco e poi verso la mia stanza. L'odore di sangue è fortissimo, ma non c'è modo di capire a chi appartenga o da dove venga.
Dopo una doccia rapida e bollente, mi cambio, indosso il camice e afferro la borsa per la giornata. Scendo alla clinica del branco, saltando la colazione.
Entro in clinica con i nervi tesi, come se da un momento all'altro potesse accadere qualcosa. Sto iniziando a sentirmi un po' paranoica.
"Hey, Violet? Abbiamo qualche arrivo?"
Violet, la nostra capoinfermiera, mi guarda perplessa mentre ricontrolla le cartelle. Noto che i suoi soliti lunghi riccioli scuri oggi sono lisci, e il mascara mette in risalto i suoi occhi azzurri. Avrà una quarantina d'anni, ed è una donna di una bellezza eccezionale, con una pelle scura e luminosa.
"No dottore, per ora abbiamo una giornata tranquilla davanti."
Non riesco a trattenermi dal lanciare un'occhiata rapida a tutto il pronto soccorso, solo per cercare di calmare i nervi. Quest'inquietudine non mi abbandona, è come se mi fossi portato dietro l'odore del sangue dalla foresta; lo percepisco ovunque.
Forse sono solo in ansia perché è un grande giorno, un giorno che cambierà la mia vita. Oggi è la festa di pensionamento del dottor Owen, il che significa che oggi divento il Capo Medico della clinica.
Il nostro branco ha la popolazione più grande di lupi di tutti i branchi principali del paese, il che è comprensibile considerando che proteggiamo il confine sud con il territorio dei licantropi. I lupi mannari e i licantropi hanno firmato un trattato di pace oltre quarant'anni fa, proposto dal loro re licantropo dell'epoca. Prima di allora, entrambe le specie erano costantemente in guerra; per il territorio, per i compagni, per le risorse alimentari, per... divertimento? I licantropi sono creature notoriamente combattive, anche tra di loro.
La clinica supervisiona tutta la popolazione di lupi nel nostro branco, e come Capo Medico, dovrò supervisionare tutte le attività della clinica, anche quelle amministrative. A dire il vero, mi sento terribilmente impreparato ad affrontare tutte queste responsabilità; lo stress mi tiene sveglio la notte e non dormo più di quattro ore.
Procedo con i miei soliti giri per il resto della mattinata, tutto in preparazione per la festa. Il dottor Owens è una delle persone più importanti della mia vita e ci siamo impegnati a fondo per rendere questa giornata davvero speciale per lui. Mi accolse come apprendista quando nessuno credeva in me.
Avevo appena dodici anni, ma già apprendevo le basi della chirurgia; nonostante fossi così giovane, avevo lo stomaco per affrontarlo. Mi sono diplomato presto al liceo e sono riuscito a entrare direttamente alla facoltà di medicina dove mi sono laureato come primo della classe. Eppure, qui mi trovavo di fronte a questa nuova sfida, sentendomi incredibilmente ansioso.
Sono passate le cinque e tutto è stato piuttosto tranquillo. Sono pronto a consegnare i miei pazienti al prossimo turno, impaziente di iniziare la festa di addio. Sto per collegarmi mentalmente con Sofia, ma lei mi anticipa,
ARRIVO! Urla nella mia testa.
Prima che riesca a chiederle qualcosa, sento un trambusto provenire da fuori. Un lupo mannaro gravemente ferito irrompe attraverso la porta del pronto soccorso, tenendo un lupo privo di sensi. Mi precipito verso di loro e le infermiere, già nei loro vestiti e tacchi, accorrono in loro aiuto. Adagiamo il lupo privo di sensi su un letto d'ospedale e lui si trasforma, riprendendo sembianze umane. L'altro lupo crolla e lo aiutiamo a sistemarsi su un altro letto. Il dottor Owens è uscito dal suo ufficio al suono del trambusto.
"Vera, prendi Eric. Violet, prepara il defibrillatore. Erica e Sam, preparate una sala operatoria." L'urgenza nella sua voce è evidente.
Inizio a controllare i parametri vitali di Eric. Non era uno degli esploratori oggi? In effetti, non erano entrambi in perlustrazione? Sembra avere una commozione cerebrale e tutto il suo corpo trema per lo shock. Bisogna accertarsi che non ci siano emorragie interne.
L'angoscia che mi accompagna da stamattina ritorna prepotente quando Sofia si collega di nuovo alla mia mente,
Vera, avremo bisogno di tutte le mani disponibili. Prepara il tuo personale. Dieci lupi feriti in totale, tre licantropi.
Licantropi?! Hai davvero detto licantropi?!
Tra gli altri otto lupi che arrivano con ferite da lievi a gravi nei prossimi cinque minuti, sento subito l'odore dei tre licantropi, due dei quali portano un terzo privo di sensi; è chiaro che è a malapena in vita.
Li accompagno a un letto e, dopo averlo sistemato in fretta, entrambi si accasciano esausti al suo fianco. Istruisco gli altri medici e infermieri a prendersi cura dei lupi, dando priorità a quelli che sembrano perdere conoscenza, ma sono visibilmente cauti nei confronti dei licantropi. Fortunatamente, la maggior parte dei lupi sembra avere ferite lievi, notoriamente graffi. Ma che diamine è successo?
Mi concentro completamente sul licantropo gravemente ferito e, per un attimo, mi sembra di percepire il suo battito che rallenta dentro il mio stesso petto. Controllo i suoi parametri vitali mentre un'infermiera, seppur titubante, lo collega alle apparecchiature. Appoggiando la mano sulla sua fronte per sollevargli la palpebra e controllare la reazione della pupilla, avverto una scarica elettrica sotto le dita. Ma che diamine...?
All'improvviso, i suoi occhi si spalancano, facendomi sobbalzare e accelerando all'impazzata i battiti di entrambi. Mi fissa con uno sguardo intenso; mai avrei immaginato che quegli occhi potessero appartenere a qualcuno sospeso tra la vita e la morte.
Sussurra qualcosa, ma troppo piano perché io possa sentirlo. Mi avvicino e mentre sussurra di nuovo; il suo cuore si ferma e la mia testa gira.
Ha davvero sussurrato... compagna?
Nota dell'autore: Grazie mille per aver letto :) Questa è la mia prima storia seria. Sentitevi liberi di condividere le vostre impressioni nei commenti. Questa avventura è appena iniziata!
Senaste Kapitel
#157 Epilogo
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#156 Capitolo 67
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#155 Capitolo 66
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#154 Capitolo 65
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#153 Capitolo 64
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#152 Capitolo 63
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#151 Capitolo 62
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#150 Capitolo 61
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#149 Capitolo 60
Senast Uppdaterad: 10/14/2025#148 Capitolo 59
Senast Uppdaterad: 10/14/2025
Du Kan Tycka Om Detta 😍
Söt Kärlek med Min Miljardärmake
Efter år av tystnad tillkännagav Elisa plötsligt sin comeback, vilket fick hennes fans att gråta av glädje.
Under en intervju påstod Elisa att hon var singel, vilket skapade en enorm sensation.
Fru Brown skilde sig, och nyheten sköt i höjden på trendlistorna.
Alla vet att Howard Brown är en hänsynslös strateg.
Precis när alla trodde att han skulle slita Elisa i stycken, lämnade ett nyregistrerat konto en kommentar på Elisas personliga konto: "Tangentbord eller durian, vilken vill du se ikväll?"
Lycankungens Valp
"Snart nog kommer du att be om mig. Och när du gör det—kommer jag att använda dig som jag vill, och sedan kommer jag att avvisa dig."
—
När Violet Hastings börjar sitt första år på Stjärnljus Skiftarakademin, vill hon bara två saker—hedra sin mors arv genom att bli en skicklig helare för sin flock och klara sig igenom akademin utan att någon kallar henne en freak för hennes märkliga ögontillstånd.
Saker och ting tar en dramatisk vändning när hon upptäcker att Kylan, den arroganta arvingen till Lycan-tronen som har gjort hennes liv miserabelt från första stund de möttes, är hennes partner.
Kylan, känd för sin kalla personlighet och grymma sätt, är långt ifrån glad. Han vägrar att acceptera Violet som sin partner, men han vill inte heller avvisa henne. Istället ser han henne som sin valp och är fast besluten att göra hennes liv ännu mer till ett levande helvete.
Som om det inte vore nog att hantera Kylans plågor, börjar Violet avslöja hemligheter om sitt förflutna som förändrar allt hon trodde att hon visste. Var kommer hon egentligen ifrån? Vad är hemligheten bakom hennes ögon? Och har hela hennes liv varit en lögn?
Efter bilsex med VD:n
Jag trodde först att det bara var en impulsiv engångsgrej, men jag hade aldrig förväntat mig att denna VD hade varit förälskad i mig under en lång tid.
Han hade närmat sig min pojkvän enbart på grund av mig...
Vår förbjudna kärlek
Förbluffad följer jag efter henne, plötsligt nervös.
"Ingen anledning att oroa sig, herrarna har väntat på din ankomst sedan samtalet," är allt jag hör när jag går in i herrgården, bara för att mötas av tre stiliga män, min hals nu torr.
"Välkommen hem, prinsessa," säger en av rösterna.
"Det var ett tag sedan, il mio tesoro (Min skatt)," säger en annan.
"Kom, låt oss välkomna dig hem, Agapi (Kärlek)," säger den sista rösten, alla tre av mina styvbröder står nu framför mig. Fan, blev det just hetare eller är det bara jag?
======================================
Ella, yngsta dottern i familjen Knight, integreras långsamt tillbaka när hennes föräldrar dör. Inte riktigt 18 år, skickas Ella för att bo med sina styvbröder, några hon inte har sett sedan hon var 8 år gammal.
Reece, Dylan och Caleb är Ellas äldre styvbröder. Nu 28 år, finner Reece och hans bröder sig snart ta hand om sin nästan vuxna syster. Men när hon anländer dras de omedelbart till henne, redo att göra vad som helst för att hålla henne hos sig för alltid.
Begär att Kontrollera Henne
Hon var en fri själ och ville inte att någon skulle kontrollera henne.
Han var inne på BDSM och hon avskydde det med hela sitt hjärta.
Han letade efter en utmanande undergiven och hon var en perfekt match, men den här tjejen var inte redo att acceptera hans erbjudande eftersom hon levde sitt liv utan några regler och förordningar. Hon ville flyga högt som en fri fågel utan några begränsningar. Han hade en brinnande önskan att kontrollera henne eftersom hon kunde vara ett perfekt val, men hon var en hård nöt att knäcka. Han blev galen av att göra henne till sin undergivna, att kontrollera hennes sinne, själ och kropp.
Kommer deras öde att uppfylla hans önskan att kontrollera henne?
Eller kommer denna önskan att förvandlas till en önskan att göra henne till hans?
För att få dina svar, dyk in i den hjärtevärmande och intensiva resan med den hetaste och strängaste Mästaren du någonsin kommer att hitta och hans oskyldiga lilla fjäril.
"Fan ta dig och försvinn från mitt café om du inte vill att jag ska sparka dig i röven."
Han rynkade pannan och drog mig till baksidan av caféet genom att gripa tag i min handled.
Sedan knuffade han in mig i festlokalen och låste dörren hastigt.
"Vad fan tror du om dig själv? Du,"
"Tyst." Han röt och avbröt mina ord.
Han grep min handled igen och drog mig till soffan. Han satte sig ner och med en snabb rörelse drog han ner mig och böjde mig över sitt knä. Han pressade mig mot soffan genom att trycka sin hand på min rygg och låste mina ben mellan sina.
Vad gör han? Kalla kårar rusade nerför min ryggrad.
Smaragdögd Luna
Hans lilla blomma
"Du kom undan en gång, Flora," säger han. "Aldrig igen. Du är min."
Han stramar åt sitt grepp om min hals. "Säg det."
"Jag är din," kvider jag fram. Jag har alltid varit det.
Flora och Felix, plötsligt separerade och återförenade under märkliga omständigheter. Han vet inte vad som egentligen hände. Hon har hemligheter att dölja och löften att hålla.
Men saker och ting förändras. Förräderi är på väg.
Han misslyckades med att skydda henne en gång tidigare. Han ska vara fördömd om det händer igen.
(Hans Lilla Blomma-serien består av två berättelser, jag hoppas du gillar dem.)
Den oönskade dotterns Alfa Kung
"Alpha Kung Rhys." Adrian försökte dölja sin avsky. "Jag måste be om ursäkt. Denna dumma tjänare insåg inte att vi skulle mötas här."
Jag nickade försiktigt. Detta var Alpha Kungen. Inget gott kunde komma från att jag snubblade in här.
Adrian grep mig hårt om axlarna och började röra sig. "Hon ska gå nu."
"Hon kan tala för sig själv." Alpha Kungens aura fick oss båda att frysa. "Vad heter du, flicka?"
Grace hade tillbringat hela sitt liv i en flock som inte värderade henne och utnyttjade henne på alla tänkbara sätt. Hennes far, som var Alpha vid den tiden, tillät det att hända och fängslade henne till och med till slut.
När hennes far dog, blev saker och ting inte bättre, de blev bara värre. Hennes styvsyster och svåger gjorde hennes liv till ett helvete. Hon såg aldrig någon väg ut eftersom hon var varglös och stum, eftersom det var säkrare att inte tala än att tala. Men hon är inte så svag som hon tror att hon är.
När Alpha Kung Rhys kommer på besök i hopp om att hitta en brud, förändras hela hennes liv. Ingenting hon visste är som det verkade, och nu håller hon på att nysta upp röran hon lämnades med. Med hjälp av Alpha Kungen börjar hon hitta sig själv, bit för bit.
Men är hon bara en bricka i hans spel? Han har haft andra före henne. Är hon den han har väntat på? Kommer hon att överleva röran hon har lämnats i, eller kommer hon att falla samman innan hon någonsin hittar svaren som väntar på henne?
Hon är för djupt inne nu, och om hon faller, kan hon dra med sig Alpha Kungen...
Att leva med Alfor
"Jag behöver att du knullar mig, behöver din knut..." Hans hand var så grov, så stor, och hur den rörde sig över hennes hud fick omegan att bulta överallt.
"Ingen har någonsin rört dig så här, omega? Du är så känslig."
"Nej, de försökte... men jag lät dem inte." Hon gnydde och lutade huvudet bakåt när hans fingrar mötte hennes bara hud.
"Varför inte, älskling? Varför får jag röra dig så här?"
"För att du är min Alpha."
Det finns två regler som folket i denna värld har känt till hela sitt liv; för det första, vem eller vad som än kommer in på ett annat packs territorium tillhör nu dem; permanent. Och för det andra, omaka-omegas ska aldrig ge sig ut i skogarna ensamma, oavsett hur desperat man är. Ava är en omega som lyckas bryta båda reglerna när hon finner sig själv på Bruno-brödernas territorium - det farligaste packet bland varulvarna.
Zach, Ares och Dante Bruno är renrasiga Alphas och ledare för ett mycket inflytelserikt pack, det största med rikedomar bortom all mått. Bruno-bröderna har allt de behöver förutom sin själsfrände, tills en dag när en okänd omega snubblar in på deras territorium, och därifrån går allt uppför. Frågan är, hur kommer bröderna att bete sig med den nya omegan på deras territorium? Kommer de att visa henne nåd? Eller har de något mycket mer planerat för omegan?
Observera: Berättelsen innehåller mörka och mogna teman som våld, trekant och sex.
Alla rättigheter förbehållna San 2045 2021.
En Mörk Ros
"Det är jag... ser jag inte tillräckligt passande ut för att vara det?" Han ler snett, vilket får mig att rodna igen... han verkar ha den effekten på mig, jag vet inte varför.
"N-Nej, jag ville bara klargöra saker... förlåt." säger jag blygt, medan jag ser hur han håller ögonen på vägen.
"Nästa fråga älskling?" Han kastar en blick på mig och fångar mig stirrande, vilket får mig att genast titta bort.
Uhhh... vad menade du med att jag är din... uh vad var ordet du använde igen? Din..." Jag tystnar, försöker minnas vad han kallade mig i byn.
"Partner?" avslutar han, och jag nickar kort när jag minns ordet.
Dani hade förts till en främmande värld av en demon. Hon stod på auktionsscenen och hade inget hopp för sitt framtida liv. Men Lycan-kungen köpte henne och gav henne ett drömliv.
Axel var Lycan-kungen över hela Revnok-landet. Han var stark och mäktig men var känd för att vara förbannad utan partner. Tills en natt, då han köpte en... mänsklig partner, en flicka han hade letat efter i ett sekel. Han svor att skydda henne i den farliga världen.
Hur kommer saker och ting att utvecklas när fiender dolda i skuggorna börjar röra på sig?
Vad kommer Lycan-kungen att göra för att skydda sin partner från fara?
Läs den underbara berättelsen för att ta reda på det!
Oåtkomlig (Månavatarsamlingen)
Hans stora hand grep våldsamt om min hals och lyfte mig från marken utan ansträngning. Hans fingrar darrade med varje tryck, stramade åt luftvägarna som var livsviktiga för mig.
Jag hostade; kvävdes medan hans ilska brände genom mina porer och förtärde mig inifrån. Hatet som Neron hyser för mig är starkt, och jag visste att det inte fanns någon väg ut ur detta levande.
"Som om jag skulle tro på en mördare!" Neron's röst skar genom mina öron.
"Jag, Neron Malachi Prince, Alfa för Zircon Moon Pack, avvisar dig, Halima Zira Lane, som min partner och Luna." Han kastade mig på marken som en bit skräp, lämnade mig flämtande efter luft. Han tog sedan upp något från marken, vände mig över och skar mig.
Skar över mitt Pack-märke. Med en kniv.
"Och jag dömer dig härmed till döden."
Utkastad inom sin egen flock, tystas en ung varulvs tjut av den krossande tyngden och viljan hos de vargar som vill se henne lida. Efter att Halima falskt anklagas för mord inom Zircon Moon-flocken, rasar hennes liv samman i slaveri, grymhet och misshandel. Det är först när den sanna styrkan hos en varg hittas inom henne som hon någonsin kan hoppas på att fly från sitt förflutnas fasor och gå vidare...
Efter år av kamp och läkning finner sig Halima, överlevaren, återigen i konflikt med den tidigare flocken som en gång dömde henne till döden. En allians söks mellan hennes tidigare fångvaktare och den familj hon funnit i Garnet Moon-flocken. Idén om att odla fred där giftet ligger är av liten tröst för kvinnan som nu är känd som Kiya. När det stigande bruset av förbittring börjar överväldiga henne, står Kiya inför ett enda val. För att hennes sår verkligen ska läka, måste hon faktiskt möta sitt förflutna innan det förtär Kiya som det gjorde med Halima. I de växande skuggorna verkar en väg till förlåtelse skölja in och ut. För trots allt finns det ingen som kan förneka fullmånens kraft--och för Kiya kanske mörkrets kall visar sig vara lika obevekligt...
Denna bok är avsedd för vuxna läsare, eftersom ämnet behandlar känsliga ämnen inklusive: självmordstankar eller handlingar, misshandel och trauma som kan utlösa starka reaktioner. Vänligen observera.
————Oåtkomlig Bok 1 i Moonlight Avatar-serien
VÄNLIGEN NOTERA: Detta är en samlingsserie för Moonlight Avatar-serien av Marii Solaria. Detta inkluderar Oåtkomlig och Obehärskad, och kommer att inkludera resten av serien i framtiden. Separata böcker från serien finns tillgängliga på författarens sida. :)












