Miljardärens sista minuten-brud

**Blå **

Ljudet av att någon slår på metall får mig att vakna med ett ryck och titta mig omkring med suddiga ögon. Det tar en sekund innan jag minns var jag somnade igår kväll.

"Blå, du måste vakna!" En dämpad röst ropar från andra sidan väggen bredvid mig.

Det tar ytterligare några sekunder innan jag känner igen rösten som Buckys, min granne. Om man nu kan kalla honom det. Han bor i ett tält några meter från godsvagnen jag för närvarande befinner mig i.

"Kom igen tjejen, patrullen är här om mindre än en timme!" ropar han.

Det får mig att röra mig som om jag hade eld i baken. Jag kan inte bli fångad av säkerhetspatrullen igen. Förra gången kunde jag inte återvända till mitt favoritställe på minst en månad. Det är inte så att jag har många ägodelar, men det är besvärligt att bära de få saker jag har överallt. Jag bryr mig inte om kundvagnar eftersom jag inte stannar på ett ställe tillräckligt länge för att samla på mig mycket grejer. En ryggsäck och en liten duffelväska är allt jag tillåter mig att ha.

Jag rullar snabbt ihop sovsäcken jag sover på de flesta nätter och stoppar den i duffelväskan. Kudden jag använder är en uppblåsbar nackkudde, så jag tömmer den på luft och skjuter in den med sovsäcken. Jag släcker den lilla lampan jag har tänd när jag sover och lägger den i ryggsäcken. När min lilla lägerplats är packad tar jag de slitna blå converseskorna som jag köpte på en second hand-butik och drar på mig dem. De håller sig okej, men jag kommer att behöva nya om ungefär en månad om man ser till sulorna.

När jag äntligen är klar tar jag tag i handtaget till godsvagnens dörr och stönar när jag drar upp den. Den är tung och jag har spagettiarmar. Inte mycket tid för träning när jag är på språng så mycket. Om något är mina ben den starkaste delen av min kropp tack vare all gång jag gör. Jag antar att jag skulle kunna unna mig ett busskort, men jag försöker hålla mina utgifter till ett minimum. Jag vet aldrig när jag behöver spendera pengar på något som är lite utanför min budget. Som skor och kläder.

Bucky står utanför dörren med en liten kopp i handen. Jag ler ner mot min vän och hoppar ner för att hälsa på honom. När mina fötter träffar marken ställer jag mig upp och lyfter armen och placerar två fingrar på pannan.

"God morgon, sir!" säger jag innan jag gör honnör.

Han hade tjänstgjort i militären i tio år och kom hem utan något stöd och hamnade på gatan för sitt besvär.

Han himlar med ögonen. "Du är rolig. Här, ta det här och värm dig."

Jag tar emot koppen och tar en lång klunk av den varma vätskan inuti.

"Du behöver inte ta med kaffe till mig varje dag, Bucky. Speciellt inte på onsdagar eftersom jag spelar på Monicas!" säger jag till honom igen.

Det är inte första gången vi har den här konversationen.

"Det är inte som om tre små kaffe kommer att ruinera mig, Blå. Nu skynda dig och kom iväg." Han vänder sig om och avslutar att lasta sin vagn. "Jag gömmer det här i gränden vid Storgatan. Vart är du på väg?"

"Jag har en morgonspelning på Monicas, så jag går dit nu. Var är Maria-Ann?" Hon var den andra som bodde här.

Hon var en intressant karaktär med en dålig attityd som tog lite tid att vänja sig vid men är också en snäll person på sitt eget sätt. Hon är känslomässigt hämmad men hon bryr sig och har hjälpt mig att hitta alla de bästa ställena för billiga spritbutiker i området. Jag har bara varit här i några veckor, så det var en stor hjälp. Jag har inte alltid haft sån tur. Inte alla hemlösa gemenskaper är lika välkomnande.

De kan också vara farliga för någon som mig. Jag tjänar pengar genom att spela gitarr varhelst det är möjligt vilket ger mig en stadig inkomst. Inte tillräckligt för att slå mig ner någonstans men nog för att hålla mig vid liv. Det är mer än de flesta och de kommer att komma efter mig om jag inte är försiktig. Som tur var när jag anlände till Stockholm träffade jag Bucky och han sa att jag kunde slå läger med honom vid den övergivna järnvägsväxeln.

Det fanns bara en godsvagn som fortfarande var intakt och han sa att jag var välkommen att använda den. Först vägrade jag eftersom jag inte ville ta den från honom eller Maria-Ann men han försäkrade mig om att de aldrig använde den. Jag visste att det var struntprat, men han lät mig inte ta upp det igen. Eftersom jag bara kommer att vara här i ett par veckor till behöver de inte ge upp den länge.

"Ja, skynda dig nu så ses vi ikväll." Han klappar mig tafatt på axeln och går iväg.

En snabb blick runtomkring visar att Maria-Ann redan har gått för dagen, så jag bryr mig inte om att vänta. Jag tar fram den billiga kontanttelefonen ur fickan och kollar tiden. Det är fortfarande ungefär en timme kvar tills jag ska vara hos Monica klockan sju, så jag kan gå en sväng i parken och njuta av min kaffe.

Parken ligger ungefär tjugo minuters promenad från tågstationen och tio minuters promenad till Monicas Café. Det är den perfekta platsen att hänga på och titta på folk. Det är också mitt andra jobb. Jag spelar nära den stora fontänen och jag har en bra relation med parkvakterna, så de låter mig vara ifred när jag är här.

Jag går in i parken och ser några människor springa längs gångvägarna. Det finns en tom bänk bara några meter bort, så jag styr stegen ditåt. När jag ser en liten skylt på den stannar jag för att läsa.

"Till minne av Cecilia Rhodes. Älskad mor och hustru."

Rhodes?

Det är ett namn jag har sett på en av byggnaderna i stan, men jag är inte säker på vad familjen är känd för. Jag bryr mig inte om att hålla koll på societetens liv. Vad är poängen? Jag har aldrig förstått varför folk är så intresserade av de rika och berömdas liv. Har de inte tillräckligt att göra i sina egna liv? Eller kanske har jag bara aldrig tänkt på det eftersom jag aldrig har haft råd med ett skvallerblad.

När man har en stram budget eller en fosterförälder som knappt matar en, än mindre betalar för något sådant, verkar det inte särskilt viktigt.

Hur som helst, jag ger en tyst minut till kvinnan vars minne inspirerade denna skylt och sätter mig ner. Det blir kallare ute så jag måste dra min jeansjacka tätare runt mig. Ännu ett fynd från en second hand-butik, men det är en sån där med hål i eftersom det är modernt nu. Jag lyckades lappa några av hålen men det hjälper inte mycket mot kylan.

Jag är glad nu att Bucky köpte mig denna kaffe för den värmer mig lite. När jag tar en klunk till suckar jag belåtet och lutar mig tillbaka i sätet. Ett par kvinnor joggar förbi i sina designade träningskläder och dyra sneakers. De tittar åt mitt håll och säger något till varandra när de passerar, men jag vågar inte lyssna. Det är inte som att jag inte har hört folk prata om mig när de ser mig, men jag vill inte anstränga mig för att höra hemska ord.

Det är inte som att jag ser smutsig ut eller något, men det är tydligt att jag inte har det så bra ställt. Mina kläder är gamla och välanvända. Det är bevis nog på att jag saknar en del i mitt liv. Åtminstone i andras ögon.

Sanningen är att jag oftast njuter av mitt liv. Det är definitivt bättre än fosterhemmet, och jag får se så många nya platser. Inte många har friheten att bara dra iväg när som helst. De är upptagna med sina nio till fem-jobb och räkningar. Jag? Jag är fri från allt det där.

Missförstå mig inte, om livet erbjöd mig ett fast jobb och en plats att bo på skulle jag inte tacka nej, men det har aldrig hänt. Det är bäst att inte hoppas på saker som är omöjliga.

Så jag har accepterat detta liv och försöker leva med ett leende på läpparna. Bucky sa till mig att om man ler genom de tuffa tiderna blir det lättare att överleva. Hittills har han inte haft fel.

Jag dricker upp min kaffe och slänger den i närmaste papperskorg. Det är dags att gå till Monicas Café, så jag svänger ner på den motsatta stigen och börjar gå ditåt. Det blir alltmer folk på gatan och jag är för upptagen med att titta på kaoset för att märka någon komma mot mig. Jag springer in i ett hårt bröst och personen jag stöter på tappar sin telefon.

"Åh herregud, förlåt!" Jag böjer mig ner och plockar upp den.

Den ser inte skadad ut men jag borstar av den och tittar upp på personen. När han ser mig ser han förvånad ut.

"Här, varsågod. Den verkar okej." Jag räcker fram telefonen till honom men han rör sig inte för att ta den. "Okej..."

Jag tar hans hand och sätter telefonen i den.

"Jag är väntad någonstans, så jag måste gå. Förlåt igen." Jag går runt honom och skyndar mig iväg.

När jag tittar över axeln ser jag att han tittar efter mig med den där underliga blicken.

Okej, det där var lite konstigt.