Perfekt Jävel

ELLIE

Jag tror att det att vara den enda singeln i en vänskapsgrupp som består av lyckliga par som har mycket sex påverkade mig, fick mig att tänka att det var dags att hitta rätt kille.

Inte för att jag verkligen letade; jag hade bara lovat mig själv att inte dejta fler idioter eller kvinnokarlar efter allt jag gått igenom.

Men det var då problemet började – eller snarare, det var då problemet gick genom dörren.

Bens yngre bror, Ethan, kom in i Zoe och Bens lägenhet under en av våra samlingar, som innebar att dricka mycket alkohol och prata ikapp.

Jag hade inte hört mycket om honom. Allt jag visste var att han drev Londonskontoret och var på väg tillbaka. Anna borde ha sagt till mig att han var... sådan.

Bara genom att titta på honom skulle jag säga att han var den typ av kille jag kallade en Förtjusande Varg. Det var min motsats till Prins Charmig, som i mitt sinne var vad jag inte ville ha men förmodligen borde vilja ha. Men jag tyckte alltid att Prins Charmingar var för perfekta och, följaktligen, tråkiga.

Den Förtjusande Vargen var min idealtyp – den sortens kille som har vild sex med dig och tar dig hårdhänt, men som har den där charmiga sidan och behandlar dig som en prinsessa resten av tiden.

Det var intrycket den långa, bredaxlade mannen med mörkblont hår gav mig när han gick in i rummet, klädd i kostym på en lördag. Han såg för elegant ut och samtidigt vild och viril.

"Förtjusande Varg?" viskade jag till Anna när vi närmade oss för att hälsa på honom med resten av gruppen.

Anna, min bästa vän, var förmodligen huvudorsaken till att jag hade den här idén om att hitta rätt kille fast i mitt huvud.

Inte för att hon hade sagt till mig att göra det, utan helt enkelt för att hon var gift med Will, den hetaste och sexigaste tatuerade ex-spelaren och nörden jag någonsin mött. De var perfekta tillsammans.

Jag försökte fortfarande övertyga de två att donera lite av Wills DNA, så jag kunde klona honom i ett laboratorium. Jag säger alltid att det är orättvist att det bara finns en Will. Anna vann högsta vinsten, och det gjorde förstås även Will.

"Charmig Skitstövel, från vad jag har hört från Will," viskade hon tillbaka.

Mitt leende försvann genast. Inte för att jag dömde innan jag lärde känna någon – det gjorde jag inte; jag hatade stereotyper och typificering som en bra vetenskapsman borde – men att höra det skulle få vilken smart kvinna som helst att vara på sin vakt.

Under de senaste månaderna hade jag jobbat hårt för att hålla mig borta från alla kvinnokarlar, idioter och spelare i New York.

Jag svalde den sista klunken öl och lutade mig framåt, placerade flaskan på soffbordet innan det var min tur att hälsa på mannen med slående ljusbruna ögon. Han var en bra bit över tjugo centimeter längre än mig, även i klackar.

Min mage knöt sig när jag tvingade fram ett leende som svar på hans, vilket avslöjade perfekta tänder.

Fan... han är jävligt snygg.

Jag blinkade, försökte komma ur transen.

"Trevligt att träffas, Ethan. Jag heter Ellie. Välkommen tillbaka till New York," sa jag och räckte fram handen medan mitt hjärta bultade i bröstet.

Jag ignorerade det, tillsammans med rysningen som gick längs ryggraden. Kanske var det för att alla runt omkring oss stirrade med någon konstig förväntan, som om något skrek, två singlar i rummet, inte bara jag som alltid.

"Trevligt att träffas, Ellie." Han skakade min hand fast.

Jag försökte ignorera den snabba blicken han gav mig, spenderade alldeles för mycket tid på att fokusera på mina bröst. Jag drog undan handen så fort han släppte taget.

Ben, Will och Jack samlades i sofforna efter Ethans ankomst, och jag drog med mig Anna till köket för en ny drink.

"Hans ögon är precis som Bens," kommenterade hon.

Ja, de där bruna ögonen var hypnotiska.

"Så är också ryktet, jag menar, innan han gifte sig med Zoe," sa jag, vilket fick oss båda att skratta. "Men låt henne inte veta att jag tog upp det. Hon skulle äta upp mig levande."

Zoe och Bennett, eller bara Ben, var ett annat par i min vänkrets som troligen påverkade mig, även om jag tror på ett något annorlunda sätt än Anna och Will.

Det beror på att båda två var skitstövlar som blev kära innan de kunde döda varandra. Jag vet inte hur de fortfarande är vid liv, kanske för att de tog ut all sin ilska på varandra genom sex.

"Han kollade på dina bröst," sa Anna när vi kom in i köket.

Hon kvävde ett skratt och lutade sig mot köksön medan jag blev upptagen med att öppna två öl.

"Du lyckades lägga märke till det? Jag trodde det var på en bråkdels sekund."

"Jag tror alla märkte det."

"Ugh! Varför stirrade alla?"

"Kanske för att ni är de enda singlarna i rummet? Det gör det intressant att titta på när man är gift."

"Måste du verkligen påminna mig? Och det är inte som att något kommer hända mellan oss."

"Jag vet, jag vet. Inga skitstövlar, idioter eller kvinnokarlar. Jag har hört det i över ett år nu?"

"Och du kommer fortsätta höra det tills jag hittar rätt kille." Jag räckte henne en av ölflaskorna.

"Till rätt kille! Må han dyka upp snart!" Hon höjde sin flaska och föreslog en skål, vilket tvingade mig att göra detsamma. "Och avsluta ditt dåliga humör med massor av sex!" avslutade hon.

"Hej! Vilket dåligt humör?"

"Ursäkta!" Den djupa rösten hördes innan han kom in i köket.

Hans blotta närvaro var tillräcklig för att få mig att känna mig obekväm.

"Har ni något emot om jag letar upp Bens vinförråd?" frågade han, vilket fick Anna att vända sig mot honom.

"Jag hjälper dig," erbjöd hon och guidade honom till vinracket på väggen bakom mig.

Jag tog en lång klunk av min öl och förlorade mig i mina egna tankar medan de diskuterade viner bakom mig.

"Vad tar ni Morgans? Jag vet att Bennett går till gymmet nästan varje dag, men inget rättfärdigar att ni växer så mycket, inte bara på längden," sa Anna plötsligt, vilket nästan fick mig att spotta ut min öl.

Herregud! Hon, som alltid, utan filter. Jag hörde honom låta ett lågt skratt.

"Du är vetenskapsmannen, eller hur? Då kan du förklara genetik."

"Jag tror att det finns saker som till och med vi vetenskapsmän inte kan förklara, eller hur, El?" sa hon och tvingade mig att vända mig mot dem.

"Såklart! Vad ni än pratar om, jag är med dig."

"Så, du är också vetenskapsman?" Han höjde ett ögonbryn mot mig.

"Ja, mer av en forskare nuförtiden."

"Jag måste erkänna, jag hade en mycket annorlunda bild av vetenskapsmän i åtanke," sa han, utan att bry sig om att dölja hur hans ögon rörde sig över min kropp, vilket gjorde mig obekväm.