Månen och Oceanen

Det var fortfarande mörkt, Ocean sov lugnt i baksätet på bilen. Hennes pappa, Sam Knight, körde bilen och hennes mamma Carla pratade med honom.

Carla: Hon känner sig inte bekväm med trillingarna.

Sam: Kom igen älskling. De är inte så illa.

Carla: Säg det till din dotter. Hon sa att det är hennes villkor för att besöka Jack, att hon får ett eget rum. Hon tänker inte dela det med sina kusiner.

Sam: Okej, okej. Jag ska prata med Jack. Han ordnar ett eget rum åt henne.

Carla: Ja, det är bäst du gör det.

Sam: Okej, väck henne, vi är nästan framme.

Carla knackade Ocean på axeln för att väcka henne. Det tog henne en minut att förstå sina omgivningar.

Carla: Vi är nästan framme, älskling.

Ocean: Ja! Kan vi gå till skogen, snälla? Jag vill se soluppgången.

Sam: Nej älskling! Farbror Jack väntar på oss och din faster har bakat massor av kakor till dig. Vill du missa det?

Ocean: Men pappa?

Sam: Inga men. Vi har redan pratat om det.

Ocean: Okej då.

Sade hon medan hon lutade sig tillbaka i sätet. Ocean Knight är det enda barnet till Carla och Sam Knight. Hon är 10 år gammal, väldigt smart, söt, gullig och mycket lydig. Sommarlovet var på väg att ta slut. Ocean och hennes föräldrar besökte Sams yngre bror Jack Knight. Jack bor i New Orleans och Sam bor i New York City. Ocean älskar sin farbror och faster, men deras bortskämda tre döttrar, de var Oceans värsta mardröm. De ställer alltid till med trubbel för henne.

Hennes pappa parkerade bilen och Ocean och Carla steg ur bilen. Hennes farbror ropade på henne och hon sprang till honom. Jack gick ner på knä och omfamnade sin brorsdotter länge. Ocean är det yngsta barnet i familjen. Hon föddes åtta år efter sina föräldrars bröllop. På grund av sitt lydiga och kärleksfulla sätt älskar alla henne mer än hennes kusiner.

Jack: Jag har saknat dig så mycket.

Ocean: Jag har saknat dig också, farbror Jack.

Jack: Verkligen, jag trodde du kanske hade glömt din farbror.

Ocean: Nej...

Lora: Älskling, du är inte den enda här. Kom hit lilla vän.

Jacks fru, Lora, kramade Ocean och Carla. Jack hjälpte sin bror med bagaget. Lora bjöd in alla i villan. De gick alla till matsalen. Ocean drog efter andan när hon såg bordet, fullt av alla hennes favoritbakverk. Lora älskar att baka, och varje gång Ocean besöker dem, bakar Lora en massa saker till henne.

Lora: Jag visste inte vad du skulle vilja äta, så jag bakade några av dina favoriter, säg mig hur det smakar?

Ocean tog en stor tugga av chokladkakorna och stönade.

Ocean: Mmmmm.... Det är fantastiskt, faster, tack så mycket.

Lora satte sig bredvid Ocean och de njöt alla av sin frukost tillsammans efter en lång tid. Efter att de var klara gick de alla till sina rum. Som utlovat pratade Sam med Jack och Ocean fick sitt eget rum. Hon behövde inte dela rum med sina elaka kusiner, Monica, Marina och Melody. Jack hjälpte Ocean att packa upp sina saker, efter ungefär en timme hade hon ordnat sitt rum och gick ut för att leka med sin docka i trädgården. Hon ville gå till skogen bakom sin farbrors villa. Hon har alltid velat se den skogen men hennes pappa har aldrig tillåtit henne och sagt att det inte är säkert för henne att gå in i den mörka skogen. Sam har alltid varit rädd för den skogen, men hans dotter älskade den.

Ocean lekte lugnt när hennes elaka trillingkusiner kom och Monica tog hennes docka från hennes händer.

Ocean: Ge tillbaka den till mig, snälla!

Marina: Kom och ta den.

Ocean steg fram för att ta tillbaka sin docka men istället för att ge tillbaka den, kastade de den i leran. Skrattande hysteriskt, lämnade trillingarna Ocean med sin docka. Hon plockade upp sin docka och gick till sitt rum. Hon tvättade sin docka. Hon lade dockan på sängen och satte sig bredvid den. Det fanns ett fönster ovanför hennes sänggavel. Hon satt vid fönstret och tittade på skogen. Hon har sett så många skogar i New York City, men den här skogen, den var något annat. Som om den hade så många mysterier gömda djupt inne.

Det var helg och näst sista dagen för Ocean och hennes föräldrar i New Orleans. Efter det skulle de åka till New York City. Ocean hade i hemlighet bett Jack att ordna en picknick i skogen. Trillingarna gillade inte idén, men Jack sa att Ocean besöker dem en gång om året. Så det var hennes tur att njuta på sitt sätt. Trillingarna lekte tillsammans men Ocean valde att leka ensam. Hon gick omkring, tittade på träden och blommorna och njöt av naturen. Efter en stund hörde hon sina kusiners elaka skratt. Hon följde ljudet och flämtade vid synen framför sig. Det var som en bit av himlen på jorden. En vacker och kristallklar sjö. När kusinerna såg henne där, gick de iväg. Hon gick närmare för att se vad de hade gjort. Det var en fisk som låg på marken och kämpade för sitt liv. Hon tog snabbt upp fisken och sprang till sjön och släppte försiktigt ner den i vattnet. Efter några sekunder började fisken simma igen. Oceans läppar formades till ett sött leende. Hon stannade där en minut eller två och gick sedan tillbaka till picknickplatsen.

Lora: Hade du kul här?

Ocean: Ja. Tack farbror Jack och tant Lora.

Jack: När du kommer nästa gång, åker vi till skogen igen, okej?

Ocean: Verkligen, tack.

Ocean och hennes föräldrar sa adjö och begav sig mot flygplatsen. De behövde korsa en motorväg först. Ocean hade haft en fantastisk tid, hon njöt alltid av sina besök men mest av allt njöt hon av tiden i skogen. Hon tittade ut och njöt av landskapet framför sig. Plötsligt såg hon någon som följde bilen till fots. Sam körde alltid snabbare än hastighetsgränsen.

Ocean: (Det måste vara en illusion. Vem kan följa oss så snabbt till fots?)

Hon tittade igen men såg inget. Hon andades ut i lättnad och lutade sig tillbaka i sätet. Hon satte i hörlurarna och spelade sin favoritlåt på musikspelaren. Hon blundade och andades in den friska skogsluften. Plötsligt kändes det som om bilen träffade något och hennes pappa bromsade så hårt han kunde. Sam och Carla klev ur bilen och tittade omkring.

Carla: Sam, vad körde vi på?

Sam: Ingenting, ser du något här?

Carla: Sam, titta på bilen, vi stötte emot något.

Sam: Det är ingenting.

Carla: Åh herregud, det är blod på vägen, Sam. Och det är färskt.

Sam: Men det finns ingen här.

Carla: Jag sa ju att du inte skulle köra så fort men du lyssnar aldrig på mig.

Sam: Jag körde på motorvägen och...

Carla: Och du körde på något eller någon.

Sam: Ser du något eller någon här runt omkring?

Carla: Vi måste titta runt. Kanske behöver någon vår hjälp. Vi kan inte bara åka. Jag lämnar inte förrän jag är säker på att vi inte körde på något eller någon.

Sam: Okej, okej. Låt oss gå.

Ocean hörde hela diskussionen. Hennes föräldrar försvann in i skogen och hon stannade i bilen. Hon satt tyst i bilen. Hon kände återigen att någon iakttog henne. Hon tittade genom bilens fönster men såg ingen. Hon försökte skaka av sig känslan men kunde inte. Hon hörde sina föräldrars röster på avstånd. Hon andades ut i lättnad över att de snart skulle lämna denna kusliga plats. De var inte sena till flyget. Känslan av att bli iakttagen fanns fortfarande kvar. Hon tittade sig omkring och låste alla bildörrar. Hennes föräldrar kom tillbaka från den mörka skogen. De grälade fortfarande. Sam var irriterad över att hans fru inte lyssnade på honom.

Sam: Du oroar dig i onödan. Det där blodet ser inte så färskt ut.

Carla: Åh, det är färskt. Försök inte lära mig det. Jag är läkare, jag vet sånt här, inte du.

Sam: Du överreagerar, Carla.

Carla: Jag överreagerar inte. Vi måste kolla igen.

Sam: Absolut inte.

Carla: Sam, snälla, jag kan inte släppa känslan av att någon är skadad. Snälla, bara en sista gång.

Sam: Okej, okej. Sista gången, sedan lämnar vi denna kusliga plats.

Ocean var ensam igen. Hon kände återigen att någon iakttog henne. Hon tittade runt och till sin förvåning såg hon faktiskt något, faktiskt någon. Hon fokuserade på det hon såg. Hon såg två lysande gröna ögon, glittrande som två stjärnor i den mörka skogen. Hon kände hur världen runt omkring började bli mörk. Sakta försvann allt. Det enda hon kunde se var de vackra ögonen. Hon öppnade bildörren och klev ut. Hon stod stilla en minut innan hon började röra sig mot de ögon hon sett. Hennes hjärna stängde helt av och hennes ben lydde de ögonen. Sakta gick hon mot skogen och i det ögonblicket kände hon inget annat än en längtan att komma närmare de stjärnorna.