Det 10:e året av obesvarad kärlek

[Bea, det har gått fem år. Hur mår du? Jag vill träffa dig.]

Avsändaren var Lucius Jones, Beatrice Jennings första kärlek.

Beatrices fingertoppar svävade över skärmen, stelnade i en hel halv minut, medan en kvävande åtstramning växte i bröstet. Fem år kunde förändra mycket – som att hon var gift nu.

Hon skrev [Jag är gift] men förmådde inte skicka. Efter en lång tvekan raderade hon meningen och svarade bara: [Okej.]

Hennes äktenskap hade varit ett familjeupplägg, utan kärlek redan från början, och det hade förblivit så.

Hon mindes att hon fortfarande hade många gåvor från Lucius som hon aldrig lämnat tillbaka – Cartier-armbandet, den handgjorda modellen och till och med deras kärleksbrev, allt nedpackat i hennes studentlåda.

Allt hade gått så fort, precis som för fem år sedan när han tog tiomiljonerschecken från familjen Stuart och lämnade henne utan att se sig om, svek alla löften de gett varandra. Det hade gått så fort att hon aldrig hann göra sig av med de där gåvorna. De där söta samtalen fanns fortfarande kvar i hennes mobil.

När Beatrice gled in i minnena omslöt plötsligt starka armar hennes midja, och ett varmt bröst pressades mot hennes rygg. Hennes mans rena doft av ceder omslöt henne.

Beatrice ryckte till, släckte snabbt skärmen och höll hårt om mobilen.

”Var du inte på tjänsteresa?” frågade hon, med nervös röst. ”När kom du tillbaka?”

Hur länge hade han varit hemma? Hade han sett hennes meddelanden?

Mannen bakom henne svarade inte direkt. I stället lade han hakan i skåran vid hennes hals, och hans heta andedräkt strök mot huden och skickade rysningar längs ryggraden.

”Vad är det som fångar dig så?” mumlade han.

Beatrices hjärta hoppade till. ”I-ingenting. Jag… tar bara hand om några jobbmejl.”

Hon vågade inte vända sig om, rädd att han skulle läsa något i hennes ansikte.

Den här mannen var hennes make, Frederick Stuart. Samma man som hade betalat tio miljoner för att få slut på hennes förhållande med Lucius.

Fredericks armar stramade åt runt henne, hans brännande kyssar följde bakom hennes öra och fick kroppen att vika sig. Hans läppar sökte sig nedåt, ovanligt krävande.

Han var mycket mer passionerad än vanligt, så mycket att hon knappt stod ut.

Beatrices stela kropp gick från att mjukna till att spänna sig av obehag när insikten slog ned. Om hon räknade dagarna var det hennes ägglossning nu.

Så det var därför. Inte konstigt att han kortat ned sin resa och skyndat hem. Inte konstigt att han ville ha henne så intensivt just i dag.

Det var dags att ge honom ett barn, tänkte Beatrice med uppgivenhet.

För fem år sedan, när Jennings-familjens företag hade gått omkull och hennes adoptivföräldrar försökt gifta bort henne med en flintskallig vd i femtioårsåldern för att rädda ekonomin, hade Frederick klivit in och räddat henne.

Han hade stått i folkmassan, värdig och avståndstagande, och bara sagt: ”Jag gifter mig med henne.”

När de registrerade äktenskapet hade hon samlat mod och frågat: ”Varför jag?”

Frederick hade tänt en cigarett, och röken suddade ut de vackra dragen. ”Min farmor börjar bli gammal och vill ha barnbarn”, hade han sagt. ”Vi har känt varandra länge nog. Du passar som min fru och som mamma.”

Redan från början hade han bara velat ha ett barn. Och hon, Beatrice, var bara ett dyrt, lämpligt kärl han köpt för att föda hans barn. Hans ”passion” gentemot henne var bara ett sätt att uppfylla farmoderns önskan om barnbarn.

…

Efteråt var Beatrice genomsvettig, som om hon dragits upp ur vatten. Hon gled tyst ur sängen, plockade upp nattlinnet från golvet och gjorde sig redo att gå till gästrummet.

Det här var deras outtalade regel. På bröllopsnatten hade han inte kommit hem. Hon hade väntat ensam i deras enorma brudkammare från skymning till gryning.

Hon tänkte att det här hastiga äktenskapet kanske ändå var för påtvingat för honom.

För att undvika att han kände sig obekväm och för att bevara det lilla av värdighet hon hade kvar brukade hon, sedan dess, lämna för rummet intill efter att de hade älskat, utom när de bodde på Stuart Manor.

Frederick hade visat henne omtanke, erbjudit henne rollen som hans hustru när hon var som längst nere och räddat henne från att säljas bort som en vara. Hon var tacksam och ville naturligtvis inte göra det svårare för honom.

Men efter bara två steg vek sig plötsligt knäna under henne, och hon föll framåt utan att kunna hejda sig.

Den väntade smärtan kom aldrig. Fredericks starka armar fångade henne i midjan i sista stund och lyfte upp henne. Beatrice kastades tillbaka ner på den mjuka sängen.

Fredericks långa gestalt skuggade henne och höll henne fast under sig. ”Beatrice”, hans röst var kall och djup, ”är du så desperat att slippa dela säng med mig?”

I mörkret dånade tystnaden i Beatrices högra öra.

Det var hennes eviga hemlighet. När hon var barn hade hennes adoptivfar slagit henne när han var full, och hennes högra öra hade blivit permanent skadat.

Hon hade inte hört Fredericks ilskna fråga ordentligt, bara anat hans missnöje i den isiga hållningen.

Var han arg? Hade hon inte räckt till, så att han blivit missnöjd? Eller trodde han att hon hade låtsats snubbla, att hon egentligen ville stanna?

På ett ögonblick sköljde oro och olust över henne. Hon var hustrun han hade betalat för, hon som skulle behaga honom i allt, och ändå gjorde hon honom ständigt rasande.

Beatrice lyfte hakan och försökte i det svaga månskenet från fönstret urskilja den skuggiga gestalten ovanför.

Hon sträckte ut handen och rörde försiktigt vid hans arm, rösten liten och inställsam. ”Är du arg?”

Fredericks kropp stelnade synligt.

Hon trodde att det fungerade och mjuknade ännu mer i rösten. ”Förlåt. Snälla, bli inte arg.”

Hon förstod inte att det hon tog för att blidka honom i själva verket var att hälla bensin på Fredericks eld. Det han ville ha hade aldrig varit hennes ursäkter och underkastelse.

Fredericks fingrar spändes plötsligt när han lutade sig ner, hans heta andedräkt svepte över hennes ansikte, men han förblev tyst.

Efter vad som kändes som en evighet, precis när Beatrice trodde att de kanske skulle somna så här, rullade Frederick av henne och lade sig i stället bredvid.

Han vände henne ryggen och gav henne bara en kall, stram siluett. ”Sov.”

De korta orden, djupa och isiga, bar inte på ett spår av värme.

Beatrices hjärta sjönk. Han var verkligen rasande. Hon kände kylan stråla från honom och kröp ihop på sin sida av sängen, med ett tydligt avstånd mellan dem.

Efter att hon till sist hade glidit in i en orolig sömn lyste hennes mobil upp med en adress.

Beatrice såg adressen först nästa morgon. Frånvarande gick hon ner och fann Frederick redan sittande vid matbordet. Han bar en oklanderligt skräddarsydd kostym och läste Dagens Industri, känslorna dolda bakom guldbågade glasögon.

Som om den okontrollerade, arga Frederick från i går kväll bara hade varit en dröm.

De åt tyst som vanligt. Frederick tog ett samtal och gick, utan att Beatrice frågade vart han skulle eller när han skulle komma tillbaka.

Att inte lägga sig i hans privatliv var ett annat villkor i deras arrangerade äktenskap. I åratal hade hon följt reglerna som hans hustru.

Men den här gången skulle hon inte kunna hålla sin del av kontraktet.