Förslavad av Min Hänsynslösa Miljardär

Annas värld föll samman i tusen bitar när hon fick det förödande beskedet om sin fars bortgång. Hennes far, som var ledare för ett mäktigt affärsimperium, hade plötsligt ryckts ifrån henne. Sorgen förtärde henne, men hon anade inte att hennes bedrövelse bara skulle fördjupas när hon fann sig ensam i världen. Hon anade inte att hennes styvbror Lucas, som alltid hade åtrått hennes fars förmögenhet, redan planerade sitt nästa drag innan hennes fars kropp ens hade kallnat.

Medan hon satt där, förlorad i sina tankar, svängde dörren till rummet plötsligt upp med en kraftig smäll. Annas hjärta hoppade över ett slag när hennes styvbror klev in genom dörren. Hans kalla, beräknande blick svepte över rummet innan den stannade på henne. Hon kände en rysning längs ryggraden när hon insåg att det var han som hade arrangerat detta fruktansvärda öde för henne.

"Vad vill du?" frågade Anna honom tonlöst.

Hennes styvbror hånlog mot henne, hans ögon fyllda av förakt. "Vad jag vill? Förväntar du dig verkligen att jag ska svara på det, din dumma flicka?" Han tog ett steg mot henne, hans ton drypande av gift.

När hennes styvbror närmade sig henne kände Anna en känsla av fasa skölja över sig. Hon visste att han var där för att håna henne, för att njuta av hennes lidande. Men hon vägrade låta honom se hennes rädsla. Istället mötte hon hans blick rakt på, hennes ögon brinnande av trots.

"Lämna mig ifred," väste Anna åt honom. Men det var lönlöst, Lucas förblev orörlig, ett grymt leende lekande på hans läppar. "Åh, kära syster, jag är rädd att det är helt omöjligt. Du förstår, jag har lagt ner mycket möda på att se till att du hamnar precis där jag vill ha dig."

Annas ögon vidgades av chock. "Vad menar du? Vad har du gjort?" krävde hon, med ilskan bubblande inom sig.

Lucas skrattade kyligt, njutande av Annas förvirring. "Du förstår verkligen inte i vilken knipa du är, eller hur?" Han hånade henne. "Din fars förmögenhet, hela hans arv, allt har skrivits över. Till mig."

Annas hjärta bultade i bröstet när hon försökte förstå Lucas ord. "Det är omöjligt!" ropade hon. "Vår far skulle aldrig låta dig få allt! Han lovade mig!"

"Ah, men där har du fel," hånlog Lucas. "Vår far var en svag man, alltid benägen att fatta förhastade beslut. Han lovade dig alla möjliga saker, eller hur? Men han brydde sig aldrig om att sätta något av det på pränt."

Tårarna fyllde Annas ögon när insikten gick upp för henne. "Du lurade honom," anklagade hon, med rösten darrande. "Du manipulerade honom att skriva över allt! Du är ett monster, Lucas. Jag hatar dig!"

Lucas ögon glimmade farligt. "Du hatar mig?" sa han, hans röst drypande av ondska. "Bra. Låt det hatet gro inom dig, Anna. Det kommer bara göra nästa del desto mer ljuvlig."

Anna kunde knappt tro vad hon hörde. "Vad pratar du om, Lucas? Vad mer kan du möjligtvis göra mot mig?" bad hon, med desperationen krypande in i hennes röst.

Lucas släppte ut ett kallt, hjärtlöst skratt. "Åh, jag har mycket mer i beredskap för dig, min kära syster. Först ska jag se till att du lider lika mycket som jag gjorde. Sedan, just när du tror att det inte finns mer smärta kvar att uthärda, ska jag sälja dig till högstbjudande. Och jag tänker inte hålla tillbaka."

Annas mage sjönk när Lucas talade, hennes kropp skakade av skräck. "Du kan inte vara seriös," viskade hon, kämpade för att hänga med. "Snälla, gör inte detta. Det här är inte du, Lucas. Du har förändrats sedan vår far gick bort. Varför straffar du mig så här?"

Lucas ansikte förvreds av ilska, hans ögon smalnade mot henne. "Du tror att det är jag som har förändrats? Har du någon aning om hur det kändes att se vår far ge allt till dig, medan jag blev lämnad med ingenting?" väste han, hans röst drypande av gift. "Du var hans favorit, alltid den han älskade och skämde bort. Och nu, nu ska du betala priset för hans kärlek. Du ska lida, som jag har lidit."

Tårar strömmade ner för Annas ansikte när hon bönföll sin bror. "Det här är inte rätt, Lucas! Du kan inte göra så här mot mig! Snälla, ha förbarmande över mig! Du vet att jag inte ville ha detta, jag ville aldrig ha något av det!"

Lucas såg kallt på henne, hans ögon tomma på känslor. "Förbarmande? Du tror att du förtjänar förbarmande? Du vet inte ens vad ordet betyder." Han vände sig mot dörren och gestikulerade att hon skulle följa honom. "Kom, ditt straff väntar."

Anna tvekade, hennes hjärta bultade i bröstet. Hon visste att hon inte hade något val annat än att följa honom, att möta vilket hemskt öde han än hade planerat för henne. När hon följde honom ut ur rummet kunde hon inte låta bli att undra vilken sorts mardröm hon hade hamnat i.

När de gick genom de svagt upplysta korridorerna kunde man höra det svaga ljudet av en auktionsförrättares röst i fjärran. Lucas ledde henne närmare rösten, och snart stod de längst bak i ett litet, lyxigt auktionshus, atmosfären tjock av spänning och förväntan. Auktionsförrättaren, en barsk man med ett slugt leende, var upptagen med att väcka intresse för en ny vara.

"Mina damer och herrar," annonserade auktionsförrättaren, hans röst dånande genom rummet, "välkomna till vår exklusiva auktion. Idag har vi en mycket speciell vara till salu. En ung dam, nyss blommande in i vuxenlivet. Hon kommer från en högt ansedd familj, vilket gör henne till ett riktigt fynd."

Medan auktionsförrättaren fortsatte sitt tal kände Anna sig illamående. Hon kunde inte tro att detta hände, att hon bara var en vara som skulle säljas till högstbjudande. Hon kastade en blick på sin bror, hennes ögon brann av ilska och hat. Men Lucas verkade oberörd, nästan njutande av spektaklet av sin systers lidande.

Auktionsförrättaren fortsatte att beskriva Annas uppfattade 'kvaliteter', hans ord blev allt mer beskrivande och vulgära när budgivningen blev mer intensiv. Hon kände sig som ett köttstycke, bedömd och värderad av de lystna männen i publiken. Hon kände sig förnedrad, hjälplös och skräckslagen.

Slutligen, efter vad som kändes som en evighet, slog klubban till slut, och auktionsförrättaren annonserade den nya ägaren av lotten. "Såld!"