En Lektion i Magi

Det finns många upplevelser som de flesta kvinnor skulle anse vara ganska universella. En av dessa upplevelser är att behöva gå någonstans efter mörkrets inbrott. Det är en nervpåfrestande upplevelse oftare än inte.

Du håller nervöst i dina nycklar, tittar omkring dig, försöker hålla dig till de väl upplysta områdena och undvika människor på gatan. Problemet är att det inte finns några andra människor på den här gatan. Varför är det ett problem?

Jo, det är ett problem eftersom om jag är den enda personen på den här gatan, varför kan jag höra ett andra par fotsteg bakom mig? Jag är på helspänn, tittar försiktigt omkring men jag kan inte se någon. Jag skyndar mig och går lite snabbare, ovillig att springa ifall det skulle få någon att börja jaga mig. Är det konstigt att anta att fotstegen är någon som följer efter mig? Kanske. Men jag kan bara inte skaka av mig känslan.

Flera gånger idag medan jag jobbade på den lokala förskolan kände jag blickar på mig, men varje gång började ett barn gråta eller bråka och jag glömde bort det. Men nu när jag går hem i mörkret kommer alla de gångerna tillbaka till mig. Varför, åh varför, var Mr Rollinson tvungen att vara så sen med att hämta sin dotter? Vanligtvis är jag hemma innan det blir mörkt. Jag bor bara några minuter från min arbetsplats. Men idag ringde han och sa att han skulle bli sen.

Som den nyaste och minst erfarna medlemmen av personalen var det jag som fick stanna kvar och vänta på honom så att barnet kunde gå hem och jag kunde låsa efteråt. Som ett resultat är jag fast med att gå hem i mörkret. Jag borde ha ringt efter en taxi eller något, men jag ville inte slösa pengar, jag tänkte att det är en så kort promenad trots allt. Vid den tidpunkt taxin skulle komma fram skulle jag förmodligen redan vara hemma! Ja, jag ångrar det beslutet nu. Jag gör en snabb mental bedömning av min situation. Jag är ungefär tio minuter från hemmet.

Kanske mindre om jag springer, men jag har aldrig varit särskilt atletisk och jag har astma så att springa skulle förmodligen sluta illa. Jag har inte mycket att försvara mig med, bara mina nycklar som jag redan håller i, min handväska och min tomma matlåda. Mina skor är platta svarta stövlar som åtminstone är bra för att röra sig i.

Man behöver bra skor för att jaga småbarn hela dagen. Mina jeans och min babyrosa tröja med förskolans färgglada logga på är inte direkt bra för att smälta in eller gömma sig, men det kanske är mitt enda val. Mitt långa bruna hår är uppsatt i en lös hästsvans med en lätt våg i slutet. Det var lockigt när jag lämnade hemmet i morse men det höll inte hela dagen.

Det är en så meningslös tanke att ha just nu. Ändå, åtminstone är mitt hår ur vägen även om jag plötsligt föreställer mig alla sätt en hästsvans kan vara ett problem. Är det lättare för en angripare att dra mig i håret om det är uppsatt eller utsläppt? Det känns verkligen som något vi borde lära oss i skolan.

Kanske kan jag ringa någon för hjälp, men vem? Polisen? Det skulle ta evigheter för dem att komma hit, det skulle gå snabbare att springa hem. Dessutom, vad ska jag säga? Jag TROR att det KAN vara någon annan på samma gata som jag och jag ANTAGER att de följer efter mig?

Ja, jag tvivlar på att de skulle komma i en hast. Jag skulle kunna försöka min bror Damien. Han skulle komma om jag bad, men han är brandman och jobbar ett sent skift ikväll. Vilket betyder att han antingen hanterar en nödsituation ELLER är på brandstationen. Det skulle ta honom lika lång tid att komma som polisen.

Okej, ny plan. Det är mörkt, men det är inte SÅ sent. Kanske finns det en butik eller verksamhet öppen någonstans i närheten som jag kan gå in i. Någonstans med folk där jag kan hänga tills den här personen går sin väg. Eller tills jag kan ringa en taxi som tar mig resten av vägen hem. Jag letar runt, men alla byggnader runt mig verkar mörka.

Skitskitskit! Jag svänger tanklöst höger in på en sidogata. Jag är inte på väg hem längre, men jag är ganska säker på att det finns en bensinstation eller något åt det här hållet. Jag bryr mig inte om vad det är för plats vid det här laget, så länge det är väl upplyst och har folk.

Jag går bara lite längre innan jag inser att det var ett misstag att svänga. Uppenbarligen hade jag fel på riktningarna. Gatorna blir faktiskt mörkare och det finns inga tecken på en bensinstation. Fotstegen bakom mig kommer närmare.

Mitt hjärta rusar och jag svettas alldeles för mycket för en så sval kväll. Jag går snabbare och jag kan känna hur min hästsvans fladdrar runt mina axlar. Mitt bröst är spänt, antingen från astma eller ångest, kanske en kombination av båda.

Jag borde nog ta min inhalator men jag är inte villig att stanna och rota i min väska just nu. Fotstegen bakom mig är så höga, jag riskerar en snabb titt bakom mig och äntligen kan jag se honom. En lång, smal man. Han ser lite ovårdad ut med rufsigt hår och en ohälsosam blekhet. Vi får ögonkontakt och hans ögon måste fånga ljus från någonstans för de blixtrar i en konstig gul färg.

Mannen flinar mot mig och ökar takten, kommer närmare. Det är det, det är ingen idé att låtsas att jag inte såg honom. Jag börjar springa, håller min väska och matlåda mot bröstet. Jag är i panik, jag kan inte andas och jag tror att jag kanske är vilse. Överallt är mörkt och jag har ingen aning om vart jag ska. Jag överväger att knacka på en slumpmässig dörr och skrika på hjälp när jag hör det.

Till höger om mig hör jag musik. Jag vet inte exakt var den kommer ifrån men jag svänger genast höger och går mot den. Mina lungor bränner och jag känner mig lite yr. Jag tror inte att jag får tillräckligt med syre, men jag fortsätter ändå. Musiken blir högre. Jag kan se byggnaden den kommer ifrån, det är ljus i fönstren. Jag rusar mot den och rycker i dörren men den öppnas inte.

Fan, dörren är låst! Självklart är den låst, det här är baksidan av byggnaden. Jag sprang ner i en gränd utan att kolla vilken sida av byggnaden jag var på. Och nu, smart som jag är, är jag fast i en återvändsgränd utan någonstans att ta vägen. Kanske har jag tappat bort killen? Jag vänder mig om och skriker när jag inser att han står bara några meter bort och närmar sig stadigt.

Den gula glansen är tillbaka i hans ögon. Jag vet inte vad jag ska göra så jag kastar min matlåda på honom. Det är ganska meningslöst. Han slår bort den och morrar åt mig. Va? Morrar? Vem i helvete morrar åt folk? Jag håller mina nycklar, sträcker ut dem framför mig som ett vapen.

Ett värdelöst, meningslöst vapen som inte kommer att göra mig någon nytta eftersom jag inte ens kan andas just nu, än mindre slåss mot en kille som förmodligen är en bra bit längre än jag. Han tar ett steg till mot mig och in i ljuset som strömmar från byggnadens fönster och nu är jag säker på att jag inte har fått tillräckligt med syre för det är något som inte stämmer här.

Vad jag trodde var insjunkna kinder och en sjuklig blekhet är faktiskt ett helt deformerat ansikte strimmigt med gråaktig päls. Faktum är att mannens hela kropp har pälsfläckar överallt, som en sjuk hund som har tappat halva sin päls. Jag slår vad om att den här killen har loppor eller något. Han flinar mot mig igen, tar in min skräck och nu kan jag se hans tänder, eller ska jag säga huggtänder. Vad i helvete är han? Jag skriker för full hals och med handen som inte håller nycklarna, bankar jag på dörren bakom mig.

“NÅGON SLÄPP IN MIG. SNÄLLA HJÄLP MIG. SNÄLLA! JAG BEHÖVER HJÄLP, JAG GÖR VAD SOM HELST SNÄLLA!” Jag skriker tanklöst. Varelsen sträcker sig efter mig. Jag slår mot honom med mina nycklar men han fångar min handled och rycker mig framåt. Jag känner något bita i min handled och jag ser hans klorade fingrar när de drar blod. Jag kan inte andas, det här är för mycket. Min syn blir suddig. Jag är på väg att dö i en bakgata och min sista tanke är att jag önskar att Mr Rollinson inte hade varit så sen.