Omegans hämnd
Lonnie Malin Whitehead · Uppdateras · 75.9k Ord
Introduktion
Nash skrattade i mitt öra, "för sent för att skämmas nu, de har sett allt och de dör för att göra samma sak med dig."
Jag rodnade.
Lucian nickar mot mina andra alfor och säger, "Håll ner henne för mig."
Lucian tar mina armar och lyfter dem över mitt huvud innan han kysser mig djupt. Jag gnällde och flämtade sedan när jag kände hans tunga glida genom min våta fitta.
"Håll ner henne, Knight," säger han innan han lägger sig ner, slänger mina ben över sina axlar och börjar suga på min klitoris medan han trycker in två fingrar djupt i mig.
Jag stönade runt Knights kuk när jag kom hårt av att Lucian åt mig.
Jag kunde känna Knight leka med min klitoris medan Lucian lyfte både sin kropp och mina ben i luften.
"Du vill att vi ska knulla dig, eller hur, lilla flicka."
Jag nickade, jag ville kunna ta alla mina alfor på en gång. Jag ville känna dem inuti mig.
Aurora svär att hon ska hämnas sin fars och systrars mord av de tre pojkarna som dödade dem för att få en del av den beryktade Gravin-gruppen. Hon går med i Graven Prep College förklädd till en pojke. Men hennes Omega-status kan inte döljas. Och dessa män är inte längre pojkar. De är Alfor och de kommer att göra vad som helst för att få sin Omega.
Kapitel 1
⚠️ Varning för känsligt innehåll ⚠️
Aurora
11 år
"Men pappa, jag vill inte gå till Gravin-huset." Min äldre syster, Kara, gnäller. Jag håller tyst med henne, men hon hade fått mig att svära att jag inte skulle säga varför. Jag är bara elva till hennes tolv, men hon hade berättat sin hemlighet för mig. Mitt hjärta värker för det vi gömmer för vår pappa. Men Mr. Wolfe är pappas bästa vän och Karas värsta mardröm. Kara sa att vi inte kunde säga något.
Kara satt fram i en överdimensionerad hoodie som dolde den stora bulan som bara jag och vår hushållerska, Lena, visste om. Det skrämmer mig att Kara inte säger något till pappa. Hon blir så stor. Och från vad jag har läst kommer hon att få barnet snart. Jag är livrädd att jag kommer att behöva förlösa barnet själv i den här takten. Jag vet att hon är rädd eftersom han skadade henne, men pappa måste få veta. För hennes och barnets skull. Hon vägrade gå till en riktig läkare så det fanns ingen vård förutom att hushållerskan uppmuntrade henne att ta speciella vitaminer.
Pappa är borta mycket, så han hör aldrig hennes skrik på natten från mardrömmarna hon har öppnat sig för mig om. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna låta en kille komma nära mig efter allt hon har berättat att han gjorde mot henne.
"Älskling, vi är nästan där. Inget kommer att hända. Du och Aurora kommer att leka med pojkarna och sedan åker vi hem i tid för vår filmkväll. Jag lovar." Pappa säger skrattande och rycker mig ur mina tankar.
"Pojkarna är elaka mot mig." Säger jag från baksätet.
"Pojkarna är inte elaka." Svarar pappa skrattande.
"Jo, det är de pappa. De retar mig och vill inte leka med mig. De gillar bara Kara." Säger jag, pustande, och överdriver den mindre irritation jag faktiskt kände. Jag bryr mig ärligt talat inte om de tre Wolfe-pojkarna aldrig brydde sig om mig. Det innebar att jag kunde spendera mer tid på att läsa Harry Potter eller The Mortal Instruments. Saker värda min tid. Pojkar är inte värda det. Speciellt om de gör saker som Mr. Wolfe gjorde mot Kara. Nej. Bara nej. Jag ryser bara vid tanken. Ingen kommer någonsin att få göra mot mig vad som gjordes mot Kara. Jag hade börjat bära en fickkniv jag hittade i pappas kontor för att se till att ingen skulle fånga mig oskyddad. Jag vet att det inte var hennes fel att han attackerade henne, men det hindrar mig inte från att inte vilja bli ett offer som hon. Hon bad inte om att en man skulle skada henne och förtjänar inte att bli skuldbelagd, men den här världen är fucked up och skyller alltid på kvinnorna istället för killarna.
"Pappa, tror du att vi kan få glass efteråt?" frågade Kara från framsätet.
Vår pappa log och nickade medan han körde bilen uppför bergsvägen till Gravin-huset. Jag förstod aldrig varför det kallades Gravin när de som bodde där var Wolfe's, pappa sa att det inte spelar någon roll. Och att jag skulle hålla näsan borta från det. Han säger också att jag är för smart för mitt eget bästa. Jag tar inte det som något dåligt dock. Jag är elva och redan i samma klass som min syster. Lärarna vill hoppa över mig igen, men pappa sa nej. Vilket är löjligt, eftersom jag är uttråkad i de klasser jag är i nu. Ingenting intresserar mig, och mitt sinne är alltid på de högskoleböcker jag har läst hemma som jag lånat från biblioteket.
Pappa kör fram till det stora huset, stänger av bilen och parkerar medan han vinkar till de tre pojkarna som leker på fältet och säger åt oss att gå och leka medan han går in. Jag ignorerar hans uppmaning och pojkarna medan Kara går fram till dem. Jag sätter mig på verandan och tar fram min nyaste bok och försvinner in i sidorna. Jag vet att ingen märkte att jag kröp ihop i verandans hörn, det gör de aldrig. Att vara osynlig har blivit användbart när jag är så mycket mindre än alla andra.
Jag hörde pappa bråka därinne. Något om att initiera pojkarna, att de är för unga eller något. Att göra detta nu skulle skada Gravin. Det låter inte vettigt. Jag stänger min bok och ser en annan man jag inte känner igen prata med pappa. Jag vänder mig bort och tar fram min bok igen. Jag hör herr Wolfe komma ut och jag tittar tyst från mitt hörn, osedd. Min bok låg öppen i mitt knä.
"Pojkar, kom hit." Han säger högt nog för att de ska höra. Jag ser hur Kara går till pojkarnas gungställning. Jag vet varför hon inte vill komma nära honom nu. Han bröt henne. Min favoritperson förändrades för sju månader sedan på grund av detta monster. Ingen bryr sig om att jag sitter där. Det är som om jag är osynlig. Precis som jag vill ha det.
De tre går fram till sin pappa och fokuserar på honom. De är inte riktigt blodsbröder, men från vad pappa sa adopterade herr Wolfe dem som bebisar. Förutom Knight. Knight är herr Wolfes biologiska son. Knight har de klaraste blå ögon jag någonsin sett och vid tretton år var han lång och smal med smutsblont hår som hängde i ögonen. Lucian var bredvid honom; han hade dessa hasselbruna ögon som studerade allt omkring honom, rufsigt brunt hår som behövde klippas, han var solbränd och kraftigare, han var inte kort men inte lång som Knight heller. Sedan var det Nash. Han var ärligt talat den sötaste av dem alla för mig. Ljusa gröna ögon och rött hår som var klippt nära huvudet eftersom han hatar den naturliga locken från vad han berättade för Kara. Han var lätt lika lång som Knight men var snällare. Vissa dagar.
"Vi har ditt uppdrag." hörde jag herr Wolfe säga och jag fokuserade på honom. Jag hatade honom. Även innan jag visste vad han gjorde mot Kara, gjorde han mig obekväm men att veta vad han gjorde. Jag ville döda honom. Jag höll andan och tog fram min mobil från fickan som pappa just köpt åt mig i morse. Jag tryckte på kameraknappen och satte på videoläget och började diskret spela in.
"Vad behöver vi göra?" frågade Knight, hans armar korsade över hans smala bröst.
"Ta herr Andersons bil till garaget. Klipp bromsledningen. Sedan sätt tillbaka den på platsen."
Lucian sa, "Jag kan göra det utan att flytta den."
Herr Wolfe log när Nash frågade, "Vill du att de stannar ett tag? Vill inte att de ska åka?"
"Visst son, du vet att jag aldrig skulle skada honom eller Kara."
De kom inte ihåg eller insåg att jag var där. Jag ville springa till pappa och berätta för honom men förra gången Kara och jag sprang in hade herr Wolfe tagit tag i Kara och skadat henne igen.
"Se till att klippa bromsarna, nu. Jag ska ringa ner herr Anderson. Ta in Kara snart. Såg du om han tog med den andra?"
"Nej sir," svarar Nash, "vi ska fråga Kara och leta efter henne."
"Gör det." Herr Anderson går iväg medan Knight vänder sig till sina bröder.
"Jag gillar inte det här." säger han till dem.
"Han sa att han ska hålla dem här." säger Nash och jag försöker att inte fnysa, han låter så naiv även för mina öron.
Herr Wolfe försökte skada oss, och jag hade bevis.
Senaste Kapitel
#64 Kapitel 64
Senast Uppdaterad: 3/4/2025#63 Kapitel 63
Senast Uppdaterad: 2/22/2025#62 Kapitel 62
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#61 Kapitel 61
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#60 Kapitel 60
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#59 Kapitel 59
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#58 Kapitel 58
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#57 Kapitel 57
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#56 Kapitel 56
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#55 Kapitel 55
Senast Uppdaterad: 1/10/2025
Du Kan Tycka Om Detta 😍
Ödets trådar
Som alla barn blev jag testad för magi när jag bara var några dagar gammal. Eftersom min specifika blodlinje är okänd och min magi är oidentifierbar, blev jag märkt med ett delikat virvlande mönster runt min övre högra arm.
Jag har magi, precis som testerna visade, men den har aldrig stämt överens med någon känd magisk art.
Jag kan inte andas eld som en drakskiftare, eller kasta förbannelser på folk som irriterar mig som häxor. Jag kan inte göra drycker som en alkemist eller förföra människor som en succubus. Nu menar jag inte att vara otacksam för den kraft jag har, den är intressant och allt, men den är verkligen inte särskilt kraftfull och för det mesta är den ganska värdelös. Min speciella magiska förmåga är att kunna se ödestrådar.
Det mesta i livet är tillräckligt irriterande för mig, och vad jag aldrig hade tänkt på är att min partner är en otrevlig, pompös besvär. Han är en Alfa och min väns tvillingbror.
”Vad gör du? Det här är mitt hem, du kan inte bara gå in!” Jag försöker hålla min röst fast men när han vänder sig om och fixerar mig med sina gyllene ögon krymper jag tillbaka. Blicken han ger mig är överlägsen och jag sänker automatiskt blicken till golvet som jag brukar. Sedan tvingar jag mig själv att titta upp igen. Han märker inte att jag tittar upp eftersom han redan har tittat bort från mig. Han är otrevlig, jag vägrar visa att han skrämmer mig, även om han definitivt gör det. Han ser sig omkring och efter att ha insett att det enda stället att sitta på är det lilla bordet med sina två stolar pekar han på det.
”Sitt.” beordrar han. Jag blänger på honom. Vem är han att ge mig order på det här sättet? Hur kan någon så här odräglig möjligtvis vara min själsfrände? Kanske sover jag fortfarande. Jag nyper mig i armen och mina ögon tåras lite av smärtan.
Min Dominanta Chef
Herr Svensson och jag har inte haft något annat än en arbetsrelation. Han bossar runt mig, och jag lyssnar. Men allt det där är på väg att förändras. Han behöver en dejt till ett familjebröllop och har valt mig som sitt mål. Jag kunde och borde ha sagt nej, men vad annat kan jag göra när han hotar mitt jobb?
Det är att gå med på den där enda tjänsten som förändrade hela mitt liv. Vi tillbringade mer tid tillsammans utanför jobbet, vilket förändrade vår relation. Jag ser honom i ett annat ljus, och han ser mig i ett.
Jag vet att det är fel att bli involverad med min chef. Jag försöker kämpa emot men misslyckas. Det är bara sex. Vad kan det skada? Jag kunde inte ha mer fel eftersom det som börjar som bara sex ändrar riktning på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig.
Min chef är inte bara dominant på jobbet utan i alla aspekter av sitt liv. Jag har hört talas om Dom/sub-relationer, men det är inget jag någonsin har tänkt mycket på. När saker och ting hettar till mellan herr Svensson och mig, blir jag ombedd att bli hans undergivna. Hur blir man ens en sådan sak utan erfarenhet eller önskan att vara det? Det kommer att bli en utmaning för honom och mig eftersom jag inte är bra på att bli tillsagd vad jag ska göra utanför jobbet.
Jag hade aldrig förväntat mig att det enda jag inte visste något om skulle vara samma sak som öppnade upp en otrolig, helt ny värld för mig.
Gnistrande Flicka
Samtidigt fick Mr. Phillips, affärslegenden som en gång behandlade henne med förakt, panik: Det där är min fru! Flytta på er!
Tack till läsarna för ert fortsatta stöd.
Boken kommer snart att få en våg av uppdateringar.
(？/Dag)
Hennes återvända partner (Samlingens skuggor-serien, Bok I)
Det var inte hon.
Hon ville inte ha en själsfrände. Hon behövde ingen själsfrände...
...men den plötsliga doften av jasmin och vanilj nådde hennes näsa från någonstans i närheten. Det betydde bara en sak. Hennes själsfrände var nära...
Rayne mötte sin själsfrände på Månbalsen när hon var arton, sin själsfrände som hon aldrig ville hitta, som hon aldrig ville ha i sitt liv. Han dök upp från ingenstans. Hans handlingar den kvällen frigjorde henne ovetandes. Hon tog den frihet han gav henne, sprang iväg och såg sig aldrig om.
Nu, fem år senare, dyker han upp i hennes liv igen efter att ha avvisat henne för fem år sedan och kräver att hon ska ta sin rättmätiga plats vid hans sida. Han gick ifrån henne efter att ha kallat henne svag. Det finns ingen chans att hon bara skulle låta honom komma tillbaka in i hennes liv som om han hörde hemma där. Rayne ville aldrig ha en själsfrände, skulle hans närvaro nu ändra på det? Hennes kropp och själ ber honom att göra anspråk på henne, men hennes hjärta tillhör en annan.
Kan hennes själsfrände övertyga henne att ge honom en chans? Kommer hennes älskare att övertyga henne att stanna hos honom? Mångudinnan parade ihop henne med någon hon inte valt, allt Rayne någonsin velat var chansen att välja själv. Vem kommer att vinna? Rayne eller ödet som månen bestämt för henne?
För mogna läsare 18+
Varning för tidigare traumatiska upplevelser
Hennes Återvända Själsfrände är Bok 1 i serien Samlade Skuggor. Bok 2 Hans Försoning finns också tillgänglig för läsning nu på Anystories.
Att vinna arvtagaren som mobbade mig
Jag tittar upp i hans vackra gröna ögon, och mitt svar är omedelbart: "Ja."
"Och tar du, Nathan Edward Ashford, April Lilian Farrah till din äkta maka, att älska i nöd och lust, i sjukdom och hälsa, tills döden skiljer er åt?"
Nathan klämmer min hand och lutar sig framåt. Hans läppar snuddar vid mitt öra, vilket får en rysning att gå längs min ryggrad.
"Du är verkligen djärv, April," viskar han. "Djärv och illusionerad." Sedan drar han sig tillbaka och ger mig det bredaste, mest ondskefulla leende jag någonsin sett, innan han tillkännager för hela kyrkan: "Jag. Skulle. Hellre. Äta. Skit."
Aprils liv är redan tillräckligt komplicerat—balanserande sin lillasysters överväldigande sjukvårdskostnader och en stressig universitetskarriär efter att ha förlorat båda föräldrarna. Det sista hon behöver är Nathan Ashford: hennes första kärlek, som krossade hennes hjärta och förödmjukade henne i gymnasiet, tillbaka i hennes liv.
Hon upptäcker att Nathan är en av tre arvingar till stadens mäktigaste familj, som lanserar en tävling för att hitta en brud. April vill absolut inte ha något med det att göra—tills hennes påträngande rumskompis skickar in en ansökan för henne.
Plötsligt kastad in i Nathans lyxiga värld, måste hon navigera sociala etiketter, hård konkurrens och oroande hemligheter. Men den svåraste utmaningen? Att möta Nathan igen och de olösta känslor han väcker i henne.
Kommer April att komma ur det med hjärtat i behåll—eller kommer Nathan att förstöra henne igen?
Pojkarna från Hawthorne
Och vi hade sex igår kväll, uppenbarligen innan vi visste vilka vi var för varandra.
Nu vet jag inte om vi ska hålla det som hände mellan oss hemligt, dölja våra känslor för varandra eller...?
"V-vi... vi kan inte, Boston."
Hans tunga söker inträde medan hans händer vandrar från min midja till min nedre rygg, och drar min kropp närmare hans.
"Vad gör du?" frågar jag.
Istället för att svara sätter han sin mun på mig, hans skickliga tunga slickar upp och ner längs min söm.
"Åh, Gud," stönar jag, när han tar mig högre och högre. "Sluta inte. Jag är så nära."
Aspens mamma gifte om sig.
Efter att ha flyttat och kastats in i ett nytt liv, en ny familj, bryr sig hennes fyra nya bröder inte ens om att erkänna hennes existens - åtminstone inte offentligt. Speciellt inte efter att Aspen av misstag har haft ihop det med den som hon senare får veta är hennes nya styvbror.
Alla Aspens problem börjar med en kille med genomträngande blå ögon --- Boston.
Boston ville ha Aspen vid första ögonkastet. På en fest tillbringade de en natt tillsammans, vilket båda trodde skulle vara början på något nytt, vackert och spännande. Men nästa morgon rasade allt samman när han fick reda på att Aspen var ingen annan än hans nya "lilla" styvsyster. Men inte ens det var nog för att han skulle släppa henne.
Nu, fast mellan sina begär och vad de vet är rätt, har de ett svårt val att göra.
Ett som kan göra eller förstöra mer än bara två människors liv.
Lycankungens Valp
"Snart nog kommer du att be om mig. Och när du gör det—kommer jag att använda dig som jag vill, och sedan kommer jag att avvisa dig."
—
När Violet Hastings börjar sitt första år på Stjärnljus Skiftarakademin, vill hon bara två saker—hedra sin mors arv genom att bli en skicklig helare för sin flock och klara sig igenom akademin utan att någon kallar henne en freak för hennes märkliga ögontillstånd.
Saker och ting tar en dramatisk vändning när hon upptäcker att Kylan, den arroganta arvingen till Lycan-tronen som har gjort hennes liv miserabelt från första stund de möttes, är hennes partner.
Kylan, känd för sin kalla personlighet och grymma sätt, är långt ifrån glad. Han vägrar att acceptera Violet som sin partner, men han vill inte heller avvisa henne. Istället ser han henne som sin valp och är fast besluten att göra hennes liv ännu mer till ett levande helvete.
Som om det inte vore nog att hantera Kylans plågor, börjar Violet avslöja hemligheter om sitt förflutna som förändrar allt hon trodde att hon visste. Var kommer hon egentligen ifrån? Vad är hemligheten bakom hennes ögon? Och har hela hennes liv varit en lögn?
Den Falska Bruden: Den Söta Hembiträdet Blev Fru Howard
Kära läsare, på grund av vissa hälsoproblem behöver jag sakta ner uppdateringsschemat för vår älskade berättelse för tillfället. Tack för er förståelse och fortsatta stöd!
Min ex-fru är en Mystisk Chef
Han sa, "Hon är tillbaka. Låt oss skiljas. Du kan få vad du vill."
Efter två års äktenskap kan hon inte längre ignorera verkligheten att han inte längre älskar henne, och det är tydligt att när det förflutna orsakar känslomässig stress, lider det nuvarande förhållandet.
Daphne Murphy grälade inte, hon valde att välsigna detta par och lade fram sina egna villkor.
"Jag vill ha din dyraste sportbil i begränsad upplaga."
"Ja."
"En villa i utkanten av staden."
"Okej."
"Delning av de miljarder kronor som tjänats under de två åren av äktenskap."
"?"
Ödets spel
När Finlay hittar henne, lever hon bland människor. Han är betagen av den envisa vargen som vägrar erkänna hans existens. Hon kanske inte är hans partner, men han vill att hon ska vara en del av hans flock, latent varg eller inte.
Amie kan inte motstå Alfan som kommer in i hennes liv och drar henne tillbaka till flocklivet. Inte bara finner hon sig lyckligare än hon har varit på länge, hennes varg kommer äntligen till henne. Finlay är inte hennes partner, men han blir hennes bästa vän. Tillsammans med de andra toppvargarna i flocken arbetar de för att skapa den bästa och starkaste flocken.
När det är dags för flockspelen, evenemanget som bestämmer flockarnas rang för de kommande tio åren, måste Amie möta sin gamla flock. När hon ser mannen som avvisade henne för första gången på tio år, vänds allt hon trodde hon visste upp och ner. Amie och Finlay måste anpassa sig till den nya verkligheten och hitta en väg framåt för sin flock. Men kommer den oväntade händelsen att splittra dem?
En Lektion i Magi
