Vargprofetian

Lexie

Vid första anblicken skulle du tro att jag bara är en vanlig nittonårig tjej. Det finns inget med mig som sticker ut om du inte tittar noga. Jag jobbar på en familjeägd diner i Gwinn, Michigan. Jag går på universitetet här och studerar zoologi. Jag bor ensam i ett litet tvåvåningshus i utkanten av staden. Se, enkelt och okomplicerat, och fram till nyligen skulle jag ha hållit med dig helt och hållet. Mitt namn är Alexandria, men jag kallas Lexie. Och detta är berättelsen om hur mitt liv förändras till en magisk historia som du bara ser i filmer eller böcker.

Det började på den första dagen av snösäsongen och marken var redan täckt av en fot fluffigt vitt och det fortsatte att falla stadigt. "Så detta är lätt snöfall," säger jag till mig själv och skakar på huvudet. Jag drar min kappa närmare mig och sätter mig i min midnattsblå Chevrolet Silverado från nittonhundranittioåtta. Skratta inte, min pappa köpte den billigt till mig när jag fick mitt körkort. Vi fixade den tillsammans så att den går som en dröm. Jag slänger min ryggsäck på passagerarsätet och startar lastbilen i hopp om att den ska värmas upp snabbt.

Min arbetsuniform är inte designad för värme. Det är en röd- och vitrandig klänning som går till knäna och fladdrar vid midjan och visar upp mina höfter och rumpa. En topp som tyvärr visar för mycket urringning för min smak. Lägg till röda strumpbyxor och vita skor så är outfiten komplett. Lägg till min scharlakansröda hår uppsatt i en hästsvans och en vit halsduk. Ärligt talat ser jag ut som en fem fot sju tum lång polkagris och en femtiotals servitris i en och samma person. Ja, jag är lång men jag har gott om kurvor som min uniform inte döljer. Jag har en timglasfigur som jag är väldigt stolt över men outfiten visar lite för mycket av den.

Jag tror att min chef har en förkärlek för femtiotalet eftersom dinern är likadan, men hey, det är ett jobb. Ett jobb som betalar räkningarna och fungerar med mitt skolschema. Dessutom är människorna jag jobbar med fantastiska och kunderna är alltid trevliga och ger bra dricks. Jag kör in på den lilla parkeringsplatsen tvärs över gatan från dinern. Typiskt, precis när jag började bli varm måste jag ut i snön igen. Jag tar min ryggsäck, stoppar nycklarna i jackfickan och låser. Jag går så snabbt jag kan, utan att halka och ramla på rumpan, till dinern.

Dinern i sig är ett gulligt litet L-format ställe. Ljusröda bås kantar ytterväggarna och fönstren framtill. Silverfärgade tvåpersonsbord med röda Formica-toppar och silverstolar med röda kuddar är placerade i mitten mellan båsen och disken. Disken tar upp resten av framsidan av dinern. Köket är bakom disken med ett stort rektangulärt fönster där vi tar emot beställningar. Längs korridoren finns toaletter, omklädningsrum samt kontoret. Golvet gör att allt sticker ut med sina svartvita rutiga plattor. Det har en femtiotalskänsla när du ser de vintage skivorna och gamla affischerna som hänger på väggarna.

"Hej, gumman," hälsar Patsy mig med ett varmt leende från där hon står bakom disken. Patsy är en söt dam i mitten av sextioårsåldern tror jag, inte för att jag någonsin skulle fråga. Hon är en liten kvinna på ungefär fem fot tre tum med ljusbrunt hår som hon alltid håller i en stram knut. En av de bästa sakerna med Patsy är att oavsett tid på dagen är hon alltid på gott humör. Jag tycker verkligen om att jobba med henne. "Hur njuter du av den första snön?" frågar Patsy.

Skakande av snön från mitt hår och min jacka svarar jag, "Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig vid det. Jag fryser. Jag har aldrig varit i snö förut. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är från Florida för guds skull." Patsy bara ler. "Oroa dig inte. Jag vet att du kommer klara dig fint. Kom bara ihåg vad jag sa om att klä dig i lager. Nu kom hit och hjälp mig." Jag lägger min ryggsäck i bakrummet och går tillbaka för att hjälpa Patsy.

"Var vill du att jag ska börja?" frågar jag medan Patsy sätter på en ny kanna kaffe. "Här, drick detta medan du gör i ordning besticken," säger hon när hon räcker mig en kopp varmt te med honung. "Det borde hjälpa dig att värma upp," fortsätter hon. Jag sätter mig längst bort vid disken och slår in skedar, gafflar och knivar tillsammans medan jag smuttar på mitt te. Patsy hade rätt, det värmer mig. Hon tar saltkarna för att fylla på dem och sätter sig bredvid mig. Dinern är tom så nu är det perfekt för vad Patsy kallar tjejtid. Vilket bara är hennes sätt att kolla hur jag mår. Hon har gjort det sedan jag flyttade hit.

"Hur går det med skolan? Hur gillar du dina kurser?" frågar hon. "Det går bra. Lärarna är okej. Läxorna är lite mer än jag förväntade mig så jag måste studera varje chans jag får för att hålla mina betyg uppe," säger jag. "Lexi, älskling, du kan inte leva ditt liv i böcker. Jag vet att detta är viktigt för dig men vad sägs om vänner? Har du skaffat några än? Jag vet att du inte har gått på några fester eller dejter." Jag är nära att spotta ut teet jag just tog en klunk av och börjar hosta. Jag måste hämta andan för att svara, "Patsy, jag mår bra. Jag har blivit inbjuden till några studiegrupper. Fester är inte min grej. Och när det gäller dejter, jag har inte tid. Jag är glad att spendera tid med dig och mina böcker," berättade jag för henne.

För det mesta är det sant förutom när det gäller dejting. Jag dejtar inte. Jag har aldrig gjort det. Jag har blivit tillfrågad några gånger genom åren och även några gånger sedan jag flyttade hit men jag har alltid tackat nej. Missförstå mig inte, jag vill dejta. Men av någon anledning har min magkänsla sagt åt mig att inte gå. Jag måste vänta. På vad vet jag inte. Jag har alltid litat på mina instinkter så jag väntar. Min mamma brukade kalla det min inre röst och att jag borde lyssna på den. Och det har jag alltid gjort.

"Åh, Lexi," börjar Patsy när ett äldre par kommer in och sätter sig i hennes sektion. "Tillbaka till jobbet men den här konversationen är inte över," säger hon och går för att hälsa på sina kunder. När det gäller mig är Patsy som en hund med ett ben. Så jag vet att hon inte kommer att släppa detta även om jag önskar att hon skulle. En stadig ström av kunder kommer in och håller oss upptagna ett tag. Jag är tacksam för det. Det gör att skiftet går snabbare och jag kan undvika Patsys frågor. Jag vet att hennes hjärta är på rätt plats men jag känner inte för att diskutera mitt kärleksliv, särskilt inte när jag inte förstår det själv. Det är inte så att jag inte vill ha någon men jag håller fast vid vad min magkänsla säger. Jag känner att det kommer att vara värt det i slutändan.

Så snabbt som alla kom in, svär jag att de alla lämnade samtidigt. Nu är det bara Patsy, jag och vår kock kvar. Patsy och jag städar borden och gör rent. "Hjälp mig att avsluta så kan du ta det bakre båset och studera ett tag," säger Patsy. Jag är på väg att argumentera med henne men innan jag hinner öppna munnen fortsätter hon, "Om vi blir upptagna kommer jag att hämta dig. Snön faller ganska kraftigt så jag tror inte att vi kommer att få många kunder, om några alls." Jag håller med henne, "Okej, men jag låser och du går hem tidigt för en gångs skull." Patsy ler stort, "Gumman, du har en deal."

Patsy hade rätt, vi förblev tomma medan vi avslutade vår städning. Jag tog min ryggsäck och gick till det allra sista båset längst bak så att jag skulle vara ur vägen om några kunder kom in. Jag har mina böcker utspridda över hela bordet med mina anteckningsböcker framför mig. Jag var så inne i mitt arbete att jag inte märkte att Patsy hade kommit med en ny kopp te förrän hon knackade mig på axeln. "Hej, drick upp," säger hon. "Hur går det med läxorna?" frågar hon. "Inte så illa. Jag tror att jag nästan är klar. Och det bästa är att jag tror att jag förstår det mesta av det." Patsy skrattar, "Jag är säker på att du förstår mer än du tror. Jag vet hur smart du är även om du inte gör det. Jag vet att du tog studenten med utmärkelser." "Gymnasiet var lätt. Det här, inte så mycket," säger jag. Patsy bara klämmer om mig i stöd. "Jag lämnar dig till det," och hon går tillbaka till disken för att läsa sin bok. Ibland avundas jag henne. Jag kan inte minnas när jag senast läste för nöjes skull.