Aldrig Igen

**Aldrig Någonsin Igen

Av Lyn

**

Varning: Endast för personer över 18 år, innehåller sexuellt explicit material och språk samt känsliga ämnen.

Laura Roberts Perspektiv

En dag kvar, jag var så exalterad att jag knappt kunde hålla mig. Vid den här tiden imorgon kommer jag att ta på mig min bröllopsklänning; redo att gifta mig med mitt livs stora kärlek, Devin Thomas.

Vi var bästa vänner när vi växte upp och blev kära under vårt sista år på gymnasiet. Vi höll kärleken vid liv genom högskolan och när vi fick jobb, det var en underbar tid att dela den där lilla lägenheten.

Min lillebror Adam flyttade in hos oss under vårt sista år på högskolan och även om det var lite trångt i vår lilla etta så fick vi det att fungera. När Devin och jag tog examen lämnade vi den lilla lägenheten till min lillebror.

Jag älskade min lillebror, han hade det lite svårt under gymnasiet men han klarade sig igenom och jag kunde inte vara stoltare över honom. Våra föräldrar, Michelle och Gary Roberts, skämde bort min lillebror, och det gjorde jag också. Adam hade bara den där personligheten som gjorde att man ville vara med honom, han visste alltid hur han skulle muntra upp mig.

Nu ska Devin snart bli läkare, tekniskt sett är han det redan, men han måste göra praktik under en handledande läkare för att kunna få sin egen tjänst. Jag är också lycklig, jag är sjuksköterska och jobbar för tillfället på akuten på samma sjukhus som Devin, men jag hoppas kunna flytta till barnavdelningen när det blir en öppning där.

Jag stoppar ytterligare en bit vattenmelon i munnen medan jag minns kvällen då Devin friade till mig, det var så romantiskt. Han hade planerat allt, han var så nervös att det tog honom tre försök innan han slutligen vågade fråga mig.

Vi var på en middagsfest för hans pappas femtiofemte födelsedag, alla visste vad som skulle hända utom jag. Det var en vacker miljö vid vattnet, precis när solen började gå ner.

Naturligtvis visste jag inte då varför han betedde sig så konstigt, jag trodde att han kanske försökte göra slut med mig. Istället, precis innan jag skulle kräva att han bara sa vad det var och fick det överstökat, gick han ner på ett knä framför mig och höll fram ringasken.

Jag var så chockad att jag bara stod där och nickade, jag kunde inte få fram några ord alls, jag var så överraskad och lycklig. Han lyfte upp mig och snurrade mig runt i luften, medan alla applåderade och ropade av glädje. Hans pappa var särskilt glad eftersom det var något han hade önskat sig länge.

Det var en underbar natt, vi älskade ute på bryggan bakom båthuset, månskenet var den enda vittnet till vår oförstörbara kärlek. Devin är inte bara smart och känner mig bättre än jag ibland gör, utan han är också väldigt stilig. 188 cm, blont hår och ljusgröna ögon.

Jag fick komplimanger från mina kollegor på sjukhuset för att jag hade fångat honom, han är så stilig att flera av sjuksköterskorna försökte fånga hans uppmärksamhet, men han verkade aldrig lägga märke till dem. De brukade säga att hans ögon bara lyste upp när han kom till akuten för att träffa mig.

Nu sitter jag här, tjugotre år gammal och beter mig som en sextonåring, jag har fnittrat tre gånger nu bara av den sprudlande lyckan att veta att jag imorgon ska gifta mig med Devin och börja nästa kapitel i våra liv som gifta.

Det tog mig evigheter att hitta den rätta klänningen och allt som skulle passa till den, inklusive min mammas slöja, den slöjan har funnits i familjen i fyra generationer. Jag var hedrad när min mamma frågade om jag ville bära den på mitt bröllop.

Jag tittade på klockan och insåg att det nästan var dags att gå. Jag hade bett Sally att täcka resten av mitt skift ikväll, jag ska överraska Devin med ett nytt litet rött sidenunderkläder. Jag har sparat det till smekmånaden men en av mina vänner på sjukhuset gav mig mitt något blått, Devin kommer att bli överraskad av det lilla numret.

När jag samlade ihop mina saker fick jag ett sms från Devin som sa att han var på väg hem, vi skulle egentligen inte se varandra förrän vid bröllopet, men jag vill inte vara utan honom så länge.

Jag fnissar till av upphetsning när jag går in i parkeringsgaraget för att komma till min bil. Jag öppnar förardörren och där på sätet ligger en röd ros. Det fanns ingen lapp, bara rosen. Jag för den till näsan, doftar på den och ler. Devin var verkligen en romantiker.

Jag sätter mig i bilen och lägger rosen på sätet bredvid mig. Det är fortfarande tidigt, så jag bestämmer mig för att det skulle vara ännu bättre om jag köpte några saker för att laga hans favoriträtt också. Jag fnissar igen när tanken på att laga middag i den lilla röda spetsdräkten dyker upp i mitt huvud. Jag kan se framför mig Devins ansiktsuttryck.

Min telefon surrar precis när jag backar ut från min parkeringsplats, det är min mamma...

“Hej mamma.” svarar jag glatt.

*“Hej älskling, jag undrade när du skulle komma hem så att vi kan gå igenom de sista detaljerna om bordsplaceringen på mottagningen. Jag tror att det blir problem om vi sätter moster Edna och moster Louise vid samma bord, de är kända för att inte komma överens och ställa till med scener.”

“Ja, mamma, jag ska stanna vid mataffären innan jag åker hemifrån. När det gäller våra två mostrar håller jag med; vi måste sätta dem så långt ifrån varandra som möjligt. Jag kontaktar Misty, bröllopskoordinatorn, först och ser till att hon flyttar dem.”

“Åh, tack älskling. Jag träffar dig när du kommer hem. Och eftersom du ska till affären, kan du köpa mer kaffe? Vi börjar få slut.”

“Visst, mamma. Jag är på väg ut ur garaget nu så jag lägger på. Vi ses när jag kommer hem. Det kan bli sent, så vänta inte uppe.”

“Sent! Vart ska du som gör att du kommer sent? Du ska inte åka och träffa Devin, eller hur? Du vet att ni inte ska se varandra före bröllopet.”

“God natt, mamma.”* säger jag med ett skratt och stänger av telefonen. Jag gillar inte att ha den på när jag kör, som akutsjuksköterska har jag sett alldeles för mycket av vad som händer när man blandar mobiltelefoner med bilkörning.

Det har varit roligt att bo hos mamma och pappa innan bröllopet, men jag kommer att vara glad att komma tillbaka till lägenheten. Det var Devins idé att vi skulle vara åtskilda veckan före bröllopet. Jag tyckte det var romantiskt då, men nu vill jag bara vara gift så att livet kan fortsätta som vanligt.

Mamma och pappa är inte lätta att bo med nu när jag har bott själv så länge. Jag förstår att det är deras hus och deras regler, men de måste förstå att jag inte är deras femåring längre.

Jag kör in i lägenhetsbyggnadens inhägnade parkering, parkerar vid min plats och stänger av bilen. Jag tittar på min telefon, det är senare än jag trodde, nästan åtta på kvällen. Det är okej, vårt bröllop ska ändå vara på eftermiddagen.

Jag tar min övernattningsväska som jag alltid har med mig ifall jag måste jobba ett extra skift, och påsen med matvarorna jag behövde för vår middag, och går mot hissen. Jag börjar bli lite fnittrig av upphetsning, just när hissen äntligen stannar på sjätte våningen.

Jag går hela vägen till slutet av korridoren till den sista lägenhetsdörren, sätter ner min övernattningsväska och fiskar upp mina nycklar ur rockfickan. Jag kan höra musik inifrån, det är inte Devins vanliga musik, det låter som jazz.

Tyst smyger jag in i lägenheten, musiken är hög och kommer från sovrummet. Jag tänker att min timing är perfekt, han kommer inte höra mig göra mig i ordning. Om han lyssnar på så hög musik i sovrummet betyder det att han försöker slappna av. Kanske är jag inte den enda med bröllopsnerver.

Jag går in i matsalen och stannar när jag ser vad som är på bordet, det ser ut som om Devin redan har ätit middag. Det var inte det som fångade min uppmärksamhet, utan att bordet var dukat för två.

Jag sätter ner mina saker och rycker på axlarna, men logiken vägrar ge upp kampen med mitt hjärta. Jag bestämmer mig för att gå till sovrummet och fråga vem Devin har haft över på middag. Jag är inte den svartsjuka typen i vanliga fall, men det här gnager på mig. Kanske är det mer bröllopsnerver, hur som helst vill jag veta.

Jag öppnar sovrumsdörren lite försiktigt, ifall Devin sover...

Det jag ser inte bara chockar mig, utan får mitt hjärta att krossas i tusen bitar.