Min plågade partner

** Den här berättelsen är baserad på några verkliga händelser. Detta var mitt sätt att hantera och uttrycka mig själv. Den här berättelsen innehåller våldtäkt **

"Snälla låt mig gå hem, har du inte haft ditt roligt?" grät jag. Han skrattade medan han fortsatte att glida sin hand högre upp på mitt lår. "Ah!" skriker jag när jag rycker upp i sängen. Att vakna upp i kallsvett har i stort sett varit min rutin de senaste fyra åren nu. Jag har en stor hemlighet om mitt förflutna och nuvarande situationer som jag inte har berättat för någon. Ibland försöker jag låtsas att mitt liv är annorlunda, men mardrömmarna, de dagliga påminnelserna och ärren visar något annat.

Mitt namn är Emily. Jag är 18 år och en varulv. Jag blev adopterad när jag var 4 år till ett mänskligt hem, men som tur var visste mina föräldrar om mig vid adoptionen och var ändå glada att ta emot mig. Jag vet inte mycket om min adoption förutom att mina biologiska föräldrar var rövare som inte hade råd att ta hand om mig. Jag är en genomsnittlig tjej. Ungefär 160 cm lång, 52 kilo, mörkbrunt hår som faller halvvägs ner på ryggen i lösa vågor, och gröna ögon. Jag tog just examen för ett par månader sedan och har forskat om olika vargflockar runt mig så att jag kan bestämma vilken jag ska integrera i. Jag älskar mina föräldrar och uppskattar allt de har gjort för mig, men jag behöver komma bort och jag behöver vara med mitt eget folk. Min förhoppning är att hitta min partner och i det finna sann kärlek och skydd.

När klockan närmar sig 17 vet jag att han kommer att ropa på mig att möta honom utanför. Det är mitten av augusti och börjar bli kallare ute så jag tar en jacka och går nerför trappan.

"Ska du någonstans älskling?" frågar min mamma och tittar upp från boken hon läser.

"Ska ut med Zach. Jag är hemma till 21:30" säger jag och ger henne ett lugnande leende. Om hon bara visste sanningen.

"Okej. Säg till honom att hålla dig säker" säger hon och ler.

Om hon bara visste att det är honom jag behöver skydd från.

Sittandes på verandan tar jag in mina sista ögonblick av frisk luft och ensamhet. Jag försöker förstå hur jag hamnade i den här röran eller varför jag förtjänar detta. Jag hör gruset knastra under däcken när min så kallade pojkvän kör upp. Zach är min pojkvän... Eller åtminstone är det vad han kallar sig själv. Jag har andra valord jag kan kalla honom, men jag gör det inte i hans ansikte. Jag vet inte hur jag kan komma undan honom förrän jag hittar min egen flock att gå med i. Zach är en 20-årig människa med en besatt missbrukande sida. Han är ungefär 183 cm lång, 90 kilo muskler, blont hår och bruna ögon.

Han rullar ner fönstret och ser mig upp och ner. "Du har på dig det där i min närvaro?"

"Vill du att jag ska gå och byta om?" säger jag och gnisslar tänder.

"Ingen tid. Hoppa in, jag vill ha varje minut jag kan med dig." säger han med ett leende.

När jag kliver in i hans lastbil är jag tacksam över att det finns en barriär mellan oss. Det betyder bara att jag kan ha min kropp för mig själv lite längre.

"Vi ska svänga förbi affären och köpa kondomer" säger han när han kör in på butikens parkering.

Jag säger inget tillbaka när han hittar en parkeringsplats och kommer för att öppna min dörr och ta min hand. När vi går genom dörren ser han till att hålla sin hand säkert runt baksidan av min nacke. Han leder mig till avdelningen där kondomerna finns och tar en låda. När vi är på väg till kassan råkar jag stöta in i någon.

"Förlåt" säger jag när jag tittar upp i ögonen på killen jag stötte in i.

När våra ögon möts känner jag gnistor springa genom mig och gåshud bildas över hela min kropp.

Mitt undermedvetna skriker 'PARTNER!'